Tröttman

Denna vecka har vi arrangerat en stor konferens på jobbet, och jag har varit upptagen med detta både dagtid och kvällstid. Själv fick jag inga stora ansvarsområden, då jag är ny på jobbet, och övriga gruppen hade planerat detta under ett och ett halvt år, men jag har varit engagerad och känner mig ändå helt utmattad efter detta.

Jag är rätt bra på att mingla och vara trevlig. Att presentera talare och att hålla koll på att allt flyter går hur bra som helst, och jag känner mig mycket trygg i min roll, men jag blir så vansinnigt slutkörd av det. Särskilt när vi har haft konferensmingel ena kvällen och konferensmiddag andra kvällen, så att jag bara har hunnit hem för att sova, och sedan komma upp nästa morgon för att fortsätta jobba med konferensen, då finns det inte mycket energi kvar.

Jag hade hoppats att jag kunde hjälpa till med renoveringen i helgen, men jag har verkligen inte orkat med mycket alls. I går låg jag mest i sängen, trots sommarvärme i oktober, och i dag har jag orkat bruncha med några vänner, och sedan tvättat taket inför att mannen ska måla. Vi tog en kort promenad för att köpa fikabröd, men annars har jag inte utnyttjat det fantastiska vädret. Tjugo plusgrader och strålande sol så här års känns som att jag får en present, men tyvärr orkade jag inte packa upp presenten denna gång.

Lillen har varit hemma i princip hela denna vecka. Fröken har varit ledig och hans klass har ju blivit dubbelt så stor, så det har inte alls fungerat för honom. Det innebär att han har behövt extra stöttning med skolarbete under veckan, men jag har inte riktigt orkat med att vara förälder till barn i behov av särskilt stöd denna vecka. Jag försöker tänka att det ändå är skolan som har skapat situationen, så att de borde hitta lösningar som fungerar, men i grund och botten vet jag att det vi inte hinner med hemma, det kommer han att ligga efter med i skolan, och då blir det en ond spiral för honom. Han mår bättre i skolan när han ligger i fas, eller lite före. Allt detta får vi ta tag i nästa vecka, när fröken är tillbaka och jag har vanliga arbetsdagar igen. Mannen har hunnit stötta en del, fantasktiskt nog. Han har tagit semester för att renovera, men det betyder bara att han har jobbat som en vanlig arbetsvecka, typ 40 timmar, i stället för det dubbla som han vanligtvis brukar. Så hur han har hunnit med sonen också, är för mig en gåta.

Lite lugna dagar och mer energi önskar jag mig. Ett kök hade också varit trevligt, men det förmodar jag kommer att dröja rätt länge…

Annonser

Huset

Vi lever i fullständigt kaos på hemmaplan just nu. Redan för två år sedan började vi planera att vi skulle renovera vårt slitna kök, men tiden har inte räckt till, och vi har skjutit på planerna till ”nästa termin” ett antal gånger. Nu har vi i alla fall kommit igång, och det gamla köket är till stor del utrivet. Alla saker som har funnits i köksskåpen ligger utspridda på olika platser i vårt hem, och särskilt i vårt vardagsrum. Förutom allt annat stök som funnits där, har vi nu kyl och frys, rätt mycket skafferivaror, en hel del porslin och bestick och allt annat som inte fick plats någon annanstans.

Vi behöver diska i tvättstugan, vilken ligger innanför köket, vilket betyder att vi måste ta oss igenom byggarbetsplatsen för att kunna diska. Det finns ingen dörr mellan köket och vardagsrummet, så min man har klistrat upp en plast för att skydda resten av huset från att bli helt förstört av allt damm som kommer av gipssågning och annat i köket. Detta betyder att vi nu måste krypa igenom plasten och sedan snubbla runt i skräp och damm för att diska eller tvätta kläder. Det finns dock en annan ingång till tvättstugan, men vädret har inte direkt inbjudit till att släpa disk och tvätt utomhus.

Lillen brukar ha problem med att saker och ting inte är som det brukar, så jag försökte förbereda honom innan, på att han i framtiden skulle behöva äta alla måltider vid matbordet i vardagsrummet och att allt skulle bli rörigt. Han verkar dock inte ha några problem med att byta rutiner på det sättet, för det verkar inte ha skapat någon stress hos honom. Hos mig skapar det dock stress att allt står framme och att hela huset är rörigt.

Som med alla projekt, har vi stött på en del förseningsrelaterade upptäckter. När kaklet togs bort, gick gipsväggen sönder, vilket innebar att en extra dag fick ägnas åt att sätta in ny gipsvägg. Elen ska dras om, och det var tydligen konstiga reglar i vägen som gjorde den processen struligare. Mitt uppe i allt, inser vi att vår värmepump står och droppar vatten rakt i en skada i våtrumsmattan i tvättstugan, och att döma av ljudet när vi knackar i golvet runt om, är golvet skadat så pass att omdelbar åtgärd hade varit att föredra, men det måste nog vänta till våren för att det ska fungera.

I helgen åkte vi som vanligt till fritidshuset, och vilken skön känsla det var att ha ett fungerande hus med välordnat kök. Detta efter att vi bara hade levt tre dagar utan kök i stan…

Nya jobbet

Inte nog med att jag slapp det gamla jobbet och all skit som det innebar, utan jag fick dessutom ett nytt jobb som är så fantastiskt mycket roligare. Mitt nya jobb har en helt annan arbetsmiljö, och folk har inte något emot att stanna kvar på jobbet ett tag för att umgås, i stället för att rusa hem så fort det går.

Det nya jobbet innebär förstås en massa nya utmaningar, och jag känner mig som den som vet minst på hela jobbet (närmare tusen anställda, så det vill inte säga lite) men det är precis så jag vill ha det. På mitt tidigare jobb hade jag fullständig överblick och kunde signalera, utifrån min erfarenhet, vad mina överordnaden skulle tänka på i samband med beslut som skulle fattas, men såg att det oftast inte alls gick fram. Verksamhetens långsiktiga bästa fick oftast stå mot andra aspekter, såsom individers status/inflytande och verksamhetens ekonomi, och aldrig fick verksamhetens bästa vara det som styrde besluten. Detta gjorde mig irriterad och i slutänden energilös. På mitt nya jobb har jag förstås redan sett vissa aspekter som skulle kunna förbättras, men jag kan hänvisa mig själv till att jag vet minst och blir därför inte störd av sakernas tillstånd.

Arbetsmiljön är väldigt mycket bättre. Allt från den rent fysiska miljön, med ett ergonomiskt tänk och trevliga miljöer, till den psykiska miljön (med bland annat en e-postpolicy som innebär att man inte får mejla sina kollegor utanför kontorstid). Mina nya närmaste kollegor är helt fucking fantastiska! Alltså, jag inser att det fortfarande kanske är smekmånadsläge, men vilka kunniga, smarta och roliga människor jag har förmånen att arbeta med. Min nya chef är den bästa chef jag någonsin haft, vilket kanske i sig inte säger så mycket, då jag inte har haft särskilt duktiga chefer, men hon är nog den bästa chef jag kan tänka mig, dessutom.

Nivån på arbetet är väldigt mycket högre, men samtidigt är många aspekter lättare, så jag känner inte att detta kommer att kräva alltför mycket av mig. Just nu är jag väldigt trött, men det handlar nog mer om att jag är slutkörd av allt nytt, och av att jag har haft en så kaosartad arbetssituation under flera år, och inte om att jag skulle vara överutnyttjad.

Det andra barnet

Mitt neurotypiska barn brukar kräva en bråkdel av min tid och energi jämfört med sin autistiske lillebror. Nu är han fjorton år, och har börjat försvinna i tre timmar efter skolan. Han som alltid kom direkt hem efter skoldagens slut och som inte ens umgicks med kompisar på fritiden, då han tyckte att det räckte med skolan och fotbollsträningen. Nu tror jag att han knappt står ut med att umgås med oss andra i familjen och gör sig fullständigt osynlig (omöjlig att ringa till eller skicka SMS till, och han stänger av internet så att vi inte ser var han är på Hitta vänner.) Sedan kommer han hem lagom till att vi är i färd med att duka av middagen, och då vräker han i sig sjuka mängder mat i ett huj innan han stänger in sig på sitt rum, eller sätter sig framför sitt TV-spel och gör sig okommunicerbar.

Han har uppenbarligen en flickvän, som det har skickats snaps fram och tillbaka med under många månader, och när vi föräldrar för en gångs skull skulle sova borta (hotell i hemstaden i samband med middag och födelsefirande) bjöd han hem henne. Vi hade inte ens kännt till det om det vore för att vi har en bevakningskamera vid entrén som vi kollade av när vi var borta, och såg att hon blev ditskjutsad och sedan hämtad. Men inför oss säger han inte ett pip.

Han växer som ett ogräs, och är nu längre än sin mor.Det var länge sedan hans fötter växte om mina. Han duschar två gånger per dag, men luktar ändå oftast skunk. Han fick tandställning för några veckor sedan och har finnar i ansiktet. Han är fullständigt oförmögen att hålla reda på sitt rum och producerar på egen hand tvätt som borde räcka till fyra familjer.

Men han är mjuk och fin ibland också. Han har satsat mer på skolan och fotbollen under denna termin, och han väljer bort fester och kvällsaktiviteter tillsammans med kompisarna. Han har tydligt tagit avstånd från alkohol och tobak och vill plötsligt att jag beställer The Intelligent Investor till honom (vad sjutton ska han med den till?)

Så plötsligt i går, ringer hans mentor. Ungen går i åttan, och har haft samma mentor sedan sexan, och han har aldrig ringt tidigare. Mentorn undrar om sonen har berättat. Sonen har som vanligt inte kommit hem från skolan ännu, trots att klockan är 17. Vad har sonen inte berättat? Han bar kniv på skolan, säger mentorn. Jag tänker att det inte kan stämma. Inte min unge. Vi har väl inte ens en kniv som han kan ta med? En morakniv!? Det har vi i och för sig i torpet, men inte i stan. Jag famlar i tanken, och svarar med frågor för att mentorn ska berätta mer. Mentorn verkar stressad och kanske generad. Alltså, han är ju inte en våldsam person, säger mentorn, när jag undrar vad ungen egentligen har gjort med kniven på skolan. Han kände sig hotad när han cyklade genom ett visst område på väg till skolan, hade han sagt till mentorn. Mentorn ville att vi skulle veta vad som hänt, och meddelade att kniven i fråga nu ligger på säker plats i skolan. Mitt hjärta dunkade konstigt i halsen.

Ungen kom hem sent, och var dyblöt efter ett par timmars cyklande tillsammans med kompisar i regnväder. Han tog tid på sig när han bytte om och torkade sig, och sedan åt han i en evighet, för han ville äta innan han pratade om det.

Han hade tagit sin täljkniv från torpet och lagt den i fickan. Han kände sig orolig efter att hans kompis tydligen hade blivit skjuten i benet. (En mycket underlig historia, som jag inte vet sanningshalten i. Kompisen i fråga har stans största käft och kommer på kant med exakt alla, och han hade tydligen blivit skjuten i somras, men utan att det hade inneburit så stora skador. I min hjärna kanske det var ett soft air-gun, i min sons hjärna ett mordförsök.) På väg till skolan passerar han ett område där det i och för sig sker en del brott, men jag passerar också där, och har aldrig känt mig hotad. Han hade haft med sig denna kniv under nästan en månads tid, omedveten om att han begått ett brott. Min unge visste inte att det är ett brott att ta med sig en kniv i skolväskan! Fail!

Min oro efter vårt samtal gäller mest hur han ser på sin omvärld. Han upplever flera områden i stan som hotfulla och vill vara beredd på det värsta. Jag tycker att det är fruktansvärt, och han tycker att det är smart.

Jobbet

Att jag klarade att arbeta hela tiden fram till sommaren är faktiskt ett under. Jag fick överlägga med mig själv exakt varenda morgon och övertala mig själv att komma iväg till jobbet. Min chef blev knäpp och ett par av mina kollegor (ej de som tillhörde den gamla verksamheten utan några som kom in på ett banaskal utifrån och plötsligt skulle bestämma hur alla andra skulle jobba) fick hybris och beslutade saker som inte var bra för någon. Jag älskade mina kollegor, som blev min jobbfamilj genom allt, och hatade jobbet och chefen.

I slutet av februari sökte jag nytt jobb, trots att jag egentligen inte kände att jag hade energi nog att byta jobb igen. Jag fick snabbt besked att jag tagit mig vidare till intervju, vilket gladde mig mycket, då jag misstänkt att jag inte var kvalificerad för tjänsten.

Intervjun kändes toppen, och mitt intryck var att de redan från början bestämde sig för att de ville ha mig. Efter det hade jag ett par nervösa veckor, då resten av deras intervjuer skulle hållas, och deras beslutsprocess skulle äga rum. Jag fick veta att de hade kontaktat mina referenser, och kände visst hopp trots att jag fortfarande tvivlade, men så blev jag uppringd av det som jag trodde var min blivande chef och fick beskedet att jag fått jobbet.

Det var otroligt skönt att veta att jag skulle få lämna min dysfunktionella arbetsplats, och att jag bara behövde hålla ut fram till semestern. Hade det inte varit så att jag såg slutet på det jobbiga, hade jag aldrig hållit ihop (och hade jag inte haft så fina kollegor som stöttade, hade jag heller aldrig hållit ihop). Men nu klarade jag mig hela vägen till sommaren, även om jag kände att jag gjorde våld på mig själv vissa gånger.

Jag hjälpte mina kollegor att hitta nya jobb, så av oss sex närmaste kollegor, är bara två kvar på den gamla arbetsplatsen. En av dem har en utbildning som inte är lika lätt att skaffa nytt jobb med, och en känner nog alltför mycket lojalitet till arbetsplatsen och hoppas att allt löser sig när den gamla chefen försvinner. (Annons är ute just nu, och jag är rätt säker på att anledningen till att hon ska sluta, är att hennes chef fick insyn i hur hon hanterade oss via mig och en annan kollega, och därefter rådde henne att sluta).

Efter en extralång semester (från det gamla jobbet plus nästan alla dagar från det nya jobbet) fick jag börja på en fantastisk arbetsplats. Den får jag fundera mer över senare.

Barnet

Vårterminen var slitig för honom. Han gick nog på maxläge prick hela terminen. Vi började året med att resa till Mexiko, och det blev ganska jobbigt för honom. Han blev förkyld och han uppskattade inte sand mellan tårna på stranden eller mexikansk mat på restaurangerna. Vi andra hade en fantastisk semester, men samtliga var ganska slutkörda när vi kom hem, på grund av jobbiga anslutningar och jetlag.

På sportlovet fick han vila i fritidshuset. Vi åkte slalom ett par dagar, men hade inga större planer, och han fick landa lite.

På påsklovet åkte vi till Kalifornien, vilket han tyckte mycket om. Vi hajkade i öknen och cyklade längs stränderna i LA, och dessa saker uppskattade han något enormt. Samtidigt orkade han inte alls med folklivet i LA, och vi fick fly från Hollywood för att bespara honom pinan av mängden av intryck, men resan gav honom många fina uppleverlser. Det var dock en minst lika sliten unge som startade skolan efter påsklovet som han hade varit efter halva terminen, så det var ingen vila med reslov för honom.

Vecka för vecka fick vi beräkna hur mycket vi kunde få ut från honom i form av skolnärvaro och skolarbete hemma. Sommarlovet var något vi räknade ner till som slutmålet efter all möda vi lagt ner på att hålla ihop utan att hamna för mycket efter i skolan. Han var hemma en hel del, och gick nog inte i skolan en hel vecka på hela vårterminen.

Sommaren var skön. Han protesterade varje gång vi försökte planera in en träff med andra eller göra något socialt, men det blev en bra balans av vila och aktiviteter för honom. Vi reste till Norge och andra kortare resor, vilket passade honom väldigt bra.

Under sommaren, runt en vecka innan skolstarten, lyckades vi få komma till Hjälpmedelscentrum för att prova ut ett tyngdtäcke, vilket kändes som en fantastisk revolution i vårt hem. I stället för att tassa runt oroligt på nätterna och vakna i ottan (och invänta internet, som han får tillgång till klockan 7), började han sova hela nätterna. Detta gjorde så att hans humör förbättrades enormt, och det var en harmonisk och positiv unge som började skolan i augusti. Allt tack vare ett kedjetäcke på sex kilo – det är nästan magiskt hur enkel en lösning kan vara!

Så skolstarten var bättre än jag kunnat drömma om. Han hade haft grav ångest över att börja skolan igen, ända från det att jag meddelat att det var en månad kvar av ledigheten, men när han började och var utvilad, gick allt utmärkt. Han kunde gå hela veckorna och han mådde bra och det blev i princip inga konfliker hemma kring skolarbetet. I och med att han hann med sitt skolarbete i skolan, fick vi mindre ansvar att sköta uppgifterna hemma.

Så kom bomben. I hans skola skulle en lärare sluta, och de fick inte tag på någon som kunde ta över den klassen, vilket innebar att min sons klass skulle slås ihop med en parallellklass. De skulle gå från 14 elever i klassen till 31. Och nog för att hans lärare är fantastisk, men 31 ungar, varav en stor andel med särskilda behov, är mer än vad en människa klarar att hålla ordning på. Mitt barn har inte vant sig vid den nya ordningen, och klarar inte att vara i skolan längre. Denna situation uppstod nyligen, och det finns möjligheter att oroligheterna lägger sig, men under tiden klarar inte mitt barn att delta i verksamheten. Så lyckan över att allt hade ordnat sig, har förbytts till oro över hur vi ska klara av att ha honom hemma och ge honom den skolgång han missar under tiden.

Hans lärare ska dessutom vara ledig under nästa vecka, så då är det ingen idé att vi ens försöker få honom till skolan. Ångest för oss, men skönt för honom.

Long time no see

Jag ville gå tillbaka till bloggen av olika anledningar, och fann att det var värdefullt för mig att kunna gå tillbaka och se hur jag resonerade kring vissa saker för ett år sedan, för att sätta vissa saker i perspektiv.

Jag har nog inte behövt ”skriva av mig” på väldigt lång tid, men då förlorar jag också möjligheten att gå tillbaka och se hur jag resonerade tidigare, och hur saker och ting verkligen var.

Jag gör ett försök att uppdatera mig själv.

Barnet

Sonen har också varit trött och energilös under en längre tid. Han besparades en hel del av besöken hos BUP, då de fokuserade på intervjuer med oss föräldrar, men jag tror ändå att det var dränerande för honom. Han tänker mycket på hur han skiljer sig från ”alla andra” och varför det blir som det blir ibland. Han är tack och lov inte utåtagerande, och sårar inga andra människor, men han är själv oerhört lättsårad och känslig. Det betyder att han bryter ihop tätt som oftast, och detta får han sedan höra från de andra barnen om och om igen. Det sliter på honom.

Oftast har han storebror att göra saker med, men eftersom storebror nu är fjorton år, är han inte längre intresserad av att leka på det fantasifulla sätt som den yngre älskar. Det är mest att de spelar TV-spel tillsammans, vilket ibland slutar med frustration från den yngres sida. Det känns jätteviktigt att vi skapar en god miljö för honom här hemma, och att han får må bra här.

Skolan har inte gjort några förändringar efter diagnoserna. Han får vara hemma när han är alltför slutkörd, vilket är en eller två dagar per vecka just nu. Han är stor nog att vara hemma på egen hand en del, och min man har möjlighet att vara flexibel och arbeta hemma ibland.

 

Så mycket

Jag har inte skrivit sedan i november, ser jag, och det har verkligen inte att göra med att det inte funnits något att skriva om, utan att jag har fått göra mitt yttersta för att hushålla med energin.

I dag har jag slutfört en arbetsansökan som har varit supersnurrig. I grund och botten är jag väl inte kvalificerad för detta, men jag tror att jag kan vara bra på den här platsen och tänkte att om jag inte söker, så kommer jag definitivt inte få jobbet. Men problemet var att ansökan inte bara innebar ett personligt brev och CV, utan minst tio olika dokument som ska beskriva utbildningar, insatser och erfarenheter som jag inte har (och de flesta appliceras inte på just den tjänst som jag  sökte), men jag har nu suttit och slängt ihop en massa värdelösa dokument för att kunna skicka in den där ansökan, då det inte gick att lämna blankt. Jag har i alla fall försökt, och någon gång ska väl vara den första när jag söker ett jobb som jag inte får.

Att få in denna ansökan var bara en sak på en lång lista med saker som har deadline inom kort. På jobbet ska en massiv dokumentation vara klar innan fredag nästa vecka, och hur jag ska hinna få in den, är ett mysterium. Dessutom har jag registrerat mig på en kurs på högskolan även denna termin, men inte hunnit plugga alls under dessa första veckor. Jag är ledig veckan efter kommande, och tänker att jag ska ta igen två månaders studier under den veckan.

En annan stor och viktig sak som jag slutförde under denna vecka, var att jag har sammanställt en skrivelse som ska upp till min chefs chef, där jag lösningsfokuserat presenterar mina tankar kring vad min chef skulle behöva ändra på för att min verksamhet ska ha en chans att överleva. Som det är nu, kommer en stor andel av personalen söka nya jobb under våren, på grund av chefens agerande (och icke-agerande), och jag har ändå fäst mig vid verksamheten så pass att jag verkligen önskar den en positiv framtid. En flytt och omstruktureringar hägrar, och ledarskapet är av yttersta vikt i denna process. Själv har jag bestämt mig för att byta jobb igen, och anledningarna är flera.

Den droppe som fick bägaren att rinna över, var när jag fick min andra utskällning av en mindre vetande människa utan insikt i mitt arbete på två veckor. Jag satt som paralyserad och funderade på om jag skulle resa mig upp och gå, eller sitta kvar och härda ut. Jag förtjänar inte detta, då jag har arbetat oerhört hårt och engagerat under hela min tid på det nya jobbet, och jag har inte heller begått några misstag. De två mindre vetande människorna som skällde var dels min chef, som skällde ut hela kollegiet helt oförtjänt, och den andra var en maktlös, resurssvag förälder till en problemfylld ungdom, som tog chansen att ösa sina besvikelser i livet över mig. Ingen av dessa människor går att resonera med på ett vettigt sätt. Chefen lever med huvudet i sin röv och tror att hen gör saker som är positiva för sin egen karriär, och bryr sig inte om att hen kliver på folk i den processen (dock vet jag att hen förstör sin karriär på detta sätt), och föräldern i fråga har helt enkelt svårt att förstå.

Denna vecka har jag dessutom suttit i ett långt polisförhör efter en incident på mitt jobb under december, där jag var vittne. Allt sådant drar ner energinivåerna och gör att jag tappar hoppet om att finna arbetsglädje på min nuvarande arbetsplats.

Just nu är varje arbetsvecka en kamp att komma igenom, och detta är trots att jag känner mig ordentligt hemma på min nya arbetsplats, tack vare mina fina kollegor. Det är ett fantastiskt stöttande gäng jag jobbar med, och den yttre fienden (chefen och en bonuschef som är lika hemsk) gör att vi har kommit varandra riktigt nära. Jag skulle kunna tänka mig att arbeta med dessa människor under resten av mitt liv, men jag kan inte vara kvar i den här misskötta verksamheten, som står inför så många utmaningar, som jag inte har förtroende för chefen att klara. Det känns oöverstigligt.

 

Diagnoserna

Återgivningen av diagnoserna var lite snöplig. Vi hade först en timme inbokad för oss föräldrar, och sedan hade vi tid tillsammans med skolan. Det var den barnpsykolog som vi träffat som gav oss informationen.

Hon sa det första hon gjorde att sonen uppfyller kriterierna för autismspektrumtillstånd (nivå 1) och för ADD (medelsvår). Detta tog alltså typ två sekunder. Sedan gav hon väldigt lite. Vi ställde förstås frågor, men vi fick rätt lite som vi inte redan visste, och allt kändes som om det hängde på att vi höll igång mötet.

Jag trodde att hon ville spara en del till när skolpersonalen kom, vilket de då gjorde när det första mötet var slut. Skolan hade slagit på stort och sonens fröken, skolsköterska, specialpedagog och rektor var på plats. Även inför denna rätt stora samling, skedde samma sak – en snabb rabbling av diagnoserna, och sedan hänvisade hon till att vi föräldrar får ta ställning till huruvida vi vill delge skolan hela eller delar av utredningen. Skolpersonalen var förstås där för att få ytterligare information kring hans behov i skolan, men de måste ha varit lika besvikna som vi.

Jag skämdes. Jag vet precis hur späckade arbetsdagar dessa yrkesgrupper har, och att de hade åkt över hela stan för att delta i detta möte och inte få ut något alls av det, kändes värdelöst. Vi hade lika gärna kunnat dra den informationen för skolan.

Men nu har han i alla fall sina diagnoser, och remiss till habiliteringen är skickad. Nu får vi landa i detta och se vilka våra nästa steg är.