Första veckan avklarad

Den första arbetsveckan på nya jobbet är avklarad, och jag är förstås trött, men är helt säker på att det var rätt beslut av mig att byta arbetsplats. Det är vansinnigt skönt att kunna vara trevlig och normal mot alla utan att ses som en ytlig människa som inte passar på arbetsplatsen.

Den attityden som de förskräckliga exkollegorna hade mot mig och andra kollegor var nedbrytande, och effektiv i sin strävan att bevara en maktansamling hos några människor och ett arbetssätt som inte avslöjade inkompetensen hos vissa. Nu är den alliansen bruten, och den flummiga och inkompetenta exkollegan har inget skydd längre. Bossiga tanten har tydligen försökt skapa allianser med de nyanställda, men hon har inte lyckats ännu. Hon är dock psykopat och kommer att vrida till allt tills hon har den position hon önskar – annars slutar hon nog. Jag har vänner kvar på arbetsplatsen, även om de flesta lämnade under försommaren, så jag kan inte låta bli att informera mig om situationen.

Jag tror att det nya jobbet och känslan där, gör att jag lyfter blicken och skakar av mig det hemska som jag och flera andra var med om under föregående år. Mitt hår börjar återfå lite glans, och jag ser definitivt inte grå ut i ansiktet länge (jag har värsta solbrillebrännan, då jag fortfarande inte använder solkräm. Om jag blir rynkig som ett russin har jag bara mig själv att skylla.) På nya jobbet förutsätter alla att jag är sjukt kompetent (vilket jag ÄR) och det lyfter mig. Att börja på nytt jobb tar energi, men det känns jäkligt bra, och jag har inte haft ångest eller oro kring något.

 

Kära dagbok

I dag har det hänt en massa oviktiga och livsomvälvande saker för alla människor på jorden, och för min egen del vill jag minnas att i dag var dagen då:

Jag gick in till chefen och konstaterade att jag behöver en jobbmobil, och jag hann inte ens avsluta meningen innan jag fick ett godkännande. (Detta efter en kollega hade trott att chefen aldrig skulle säga ja till detta, då det skulle innebära att en massa andra anställda måste få samma arbetsredskap, och detta inte finns inom budget. Jag passade på att säga att även denna kollega behövde jobbmobil, och chefen svarade positivt även på detta. Själv minns jag inte ens tiden innan jag hade jobbmobil, så denna arbetsplats ligger som lite efter.)

Jag åt mitt livs godaste wienerbröd. ÅhMajGaaad vilken fabulös upplevelse. Det var en absolut nygräddad delikatess som inte svalnat riktigt ännu, med en något mer gräddad frasig yta, och sedan tuggan som fullkomligen smälte i munnen, och vaniljkrämen i perfekt konsistens. Denna nya arbetsplats ger oanade frosserimöjligheter. Eller oanade… det var kanske inte så svårt att lista ut.

En trist sak var att sonen förskräckt kom och berättade att en liten fågel satt fast i nätet som jag slängt över vinbärsbuskarna för att få några bär kvar när jag äntligen hade tid att plocka dem. Jag låg skönt avslappnad i uterumssoffan när han kom med beskedet, och jag flög upp som ett skott. Den lilla, bräckliga varelsen var förstås vettskrämd när jag försökte pilla loss den, och stirrade stint på mig. Jag bad sonen att raskt hämta en sax, då jag såg det som den skonsammaste lösningen, och han störtade iväg. Jag klippte loss fågeln, men kunde inte riktigt få bort den sista plasten från nätet, men klippte så nära jag vågade, och plötsligt flög fågeln iväg utan några bekymmer. Jag hoppas den lilla krabaten inte skadats av detta.

För därefter ville jag förstås snabbt rycka bort det dumma nätet, och sonen skulle hjälpa mig plocka de få bär som faktiskt satt kvar på busken trots att fåglarna uppenbarligen ätit både underifrån och genom nätet, och då hittade jag en betydligt större krake, troligen en trast, som för länge sedan snurrat fast sig rejält i nätet och förmodligen dött en plågsam död. Det var mest bara skelettet och fjädrarna kvar, men det luktade blä, och mitt samvete plågade mig. Jag slängde nätet i soptunnan, men lyckades inte på något smidigt sätt snurra loss trasten, så även den fick följa med i soptunnan, som troligen kommer att stinka värre än någonsin fram till nästa tömning om två veckor. Jag kommer aldrig ha nät i trädgården i framtiden, om jag inte har fått tag på någon variant som garanterat inte fångar de fåglar jag har försökt hålla undan.

För övrigt var det en ljuvlig, solig dag, och jag lyckades komma hem i hyfsad tid från jobbet, så att jag hann njuta en smula av det. Fast mest ifrån cykeln, då jag drog iväg på några ärenden.

Tillbaka till verkligheten

Jag har inte känt behov av att skriva av mig på en månad, och en del kan jag skylla på att jag lämnade in min älskade jobbdator till gamla jobbet för ett tag sedan, och det känns trögt att skriva på paddan, men mest handlar det om att livet har varit rätt gnisselfritt, och vissa gånger rent av idylliskt här under sommaren.

Jag har inte vilat på samma sätt som jag vanligtvis gör under somrarna, dels för att jag nog hade lite för många projekt att ta tag i och för att mannen jobbade en hel del, vilket gjorde att jag fungerade lite som ensamstående under en period, men mest handlar det nog om att jag aldrig fick ordentligt med ro i kroppen efter det föregående årets turbulens. Jag lyckas alltså beskylla mitt förra jobb (eller i alla fall ett gäng knäppisar där) för att jag inte fick någon riktig sommarvila i år.

Men i stort har sommaren varit fin, även om den gick himla fort. Vi har haft ett byggprojekt vid fritidshuset som innebar att jag faktiskt började bygga på riktigt. Mannen var projektledare, men jag hjälpte till att gräva, kapa plank, skruva trall och greja. Nu har vi bara lite finlir kvar innan projektet är avslutat, och oj, vad jag tänker njuta av det under kommande år. (Byggprojektet ger större avskildhet vid utevistelse, samt möjlighet att bedriva kvällstvagningen utomhus, så det har redan gett en massa. Jag älskar tydligen att vara naken, och att min karl är naken…)

Mitt nya jobb har dragit igång, vilket känns rätt skönt. Jag längtar tills allt har fallit på plats, för än så länge är det mycket som hänger i luften, men mottagandet från mina nya kollegor har varit fint. Snart tänker jag att jag ska skriva ner mina första intryck av mina nya kollegor, för att det kan vara kul att gå tillbaka till om ett år eller så, när jag troligen har sett deras riktiga jag.

Jag kommer att begära möte med min nya chef inom kort för att önska/begära vissa arbetsredskap som jag har haft på tidigare arbetsplatser. Det hade jag inte gjort innan jag uppnådde min nuvarande aktningsvärda ålder. Jag gillar att bli äldre och våga kräva saker (det behöver inte nödvändigtvis höra ihop med ålder, men för mig har det gjort det.) Nu hoppas jag att mina krav ska hörsammas.

Telefonsex

Eftersom mannen är bortrest i två veckor, har jag nu, vid uppnådd medelålder, äntligen lyckats ha någon form av telefonsex. Jag hoppas verkligen inte att chatten hackas, för med alla filmer och all kommunikation som står där, skulle jag behöva fly landet… Jaha, lite skam i kroppen hade jag ändå. Men gött med den närheten trots avståndet.

Mitt i semestern

Vi är tillbaka i stan efter ett antal dagar i fritidshuset, och dessförinnan hos mina föräldrar. I fritidshuset och hos mina föräldrar kunde jag sova som en stock, och även barnen har sovit ikapp, medan här i stan verkar det som förgjort att få en hel natts sömn, trots att det är här vi har de mest utprovade och påkostade sängarna och möjlighet att stänga ute allt dagsljus. För min egen del kan det ha att göra med att ett tandläkarbesök väntade så här på tisdagsmorgonen, och det är inte min favoritsysselsättning att besöka tandläkaren, trots att det var mycket länge sedan jag hade några problem som kräver ingrepp.

Hittills har jag inte fått den där riktiga semesterkänslan, trots att jag nu har nått mitten av min långa semester. Jag vet att orsakerna är det tunga arbetsåret jag har bakom mig, plus att mannen är bortrest, och även innan han reste larvade jag singelmamma, eftersom han var tvungen att jobba galet mycket. Jag har i alla fall avverkat en massa av sommarens måsten, och jag har kollat en del på Netflix och lyssnat på massor av poddar, men inte funnit läsro ännu. Normalt sett brukar jag ligga i hammocken och läsa mest hela sommaren, men den ron har jag inte kommit till ännu.

Det är otroligt privilegierat att ha två hus – ett i stan, med gångavstånd till massor av shopping och restauranger (nåja, inga högklassiga sådana på gångavstånd, då får man sätta sig på cykeln, men många valmöjligheter om man bara vill slippa laga mat), och ett på landet, men smultronställen på tomten och skogen intill knuten och världens bästa badsjö på andra sidan den lilla vägen. Jag älskar mina två boenden och kan ofta inte fatta hur lyckosam jag är som har dessa möjligheter, och det är med en känsla av att allt kan ryckas bort framför mig som jag tänker på detta.

Alla tidigare somrar har vi bokat minst en utlandsresa, och oftast dessutom någon kortare resa inom landet, men på grund av mannens planerade frånvaro under denna sommar, har vi inte bokat in något alls. Jag klurar på om vi ska hinna med en kortare resa mot slutet av semestern, men annars är jag så otroligt nöjd med att mest vara i våra hus, samt göra några besök hos släkt och vänner.

Landar?

Mannen har åkt på jobbresa och blir troligen borta i två veckor, så nu är det bara jag och barnen som ska försöka maxa sommardagarna. Vi åkte direkt till fritidshuset, förstås.

Lillen hamnar i dåliga tankar, och när han gör det försöker han döva dem med youtubeklipp. Dock stöter han på en massa klipp som bara späder på hans ångesttankar, och då blir det som en ond cirkel som han har svårt att bryta. Det som han har många tankar kring just nu, är tonårsbeteende. Han oroar sig för att han som tonåring kommer att börja röka, dricka alkohol, agera galet och ha sex. Detta är saker som han tycker är oerhört obehagliga, men som han tror att han kommer att tvingas till som tonåring (ej tvingas av andra, utan mer att hans hjärna ska tvinga honom till det).

Storen är väl mer stabil i psyket, men som tonåring är livet inte helt lätt. Han vill börja hjälpa till mer hemma, för att träna inför ett självständigt liv och för att tjäna mer månadspeng, men oftast hamnar han som en säck potatis med paddan i händerna och hörlurar på öronen, så att det inte går att kommunicera med honom.

Jag blir galen av att jag servar mina barn som om de vore bebisar, samtidigt som jag ska sköta alla större projekt helt på egen hand. I grunden så har jag väl tillräckligt med energi för att dra runt allt, men det är ensamt när mannen jobbar hela tiden och barnen försvinner in i sina egna världar. Och jag har ju semester, så det är orimligt att ha en massa måsten varenda jäkla dag.

Å andra sidan tar jag på mig mer än jag borde, och världen skulle inte krackelera om jag tog helledigt ett par dagar.

En (vanlig?) semesterdag

I morse vaknade jag efter nio timmars oavbruten sömn. Jag tog ett piller i går och fick dessutom en kunglig behandling av min käre make, och denna kombination gjorde susen, tydligen. Jag vaknade dessutom med mer av ett lugn i kroppen, vilket möjligen medicinen hjälpte till med.

Jag jobbar för att lillen ska komma ut och få solljus och frisk luft och röra på kroppen under dagarna. Han blir ångestfylld och avig om han inte får massor av kravlöst utehäng. Hans internettillgång är ransonerad under dagen, men när internet tar slut finns TVspelet kvar. Jag tvingade med honom på ett ärende jag skulle göra på cykel, men vi hann inte ens halva vägen innan jag sa åt honom att han lika gärna kunde cykla hem om han inte kunde vara trevlig, och då vände han på en millisekund. I dag har han tydligen surfat på speciella sidor, för han frågade vad en ”boner” är (han kollar bara på engelska saker). När jag försökte förklara så blev han så förnärmad att han ville radera hela frågan och konversationen.

Jag har släpat fram en massa ris och trädgårdsavfall från mina gömmor i allmänningen intill, och fått iväg allt till återbruket. En proppfull släpvagn blev det, och jag är riven här och var av grenarna från rosenbuskarna. Det tog så lång tid att jag inte hann dammsuga poolen, vilket var en annan plan jag hade för dagen. Det känns som om jag sliter rätt mycket denna semester, eftersom mannen inte hinner hjälpa till, och jag har skjutit allt som inte är akut på framtiden (till semestern).

Under ett av mina många ärenden i dag, blev jag catcalled av en tjugonåntingkille. Han var först trevlig och påstod sedan att jag var söt och fin och undrade om jag var gift. Jag sa att det var vänligt av honom att säga så till en fyrtiotvåårig tant, och han låtsades chockad över min ålder. Han hjälpte mig med det jag höll på med och tyckte att det var synd att jag var gift. Det hela hade varit så sjukt irriterande och obehagligt för tjugo år sedan, och rätt störigt för tio år sedan, men nu har jag nog passerat någon gräns, för jag var lite road och tyckte att det var rätt gulligt ändå. Killen i fråga hade nästan kunnat vara min son, och han var ju inte otrevlig på något sätt, så det gör väl inget, tänker jag. Men själv hade jag aldrig talat så till en okänd människa, och jag tycker ändå att det är ett gränslöst beteende, så det är nog mest åldersskillnaden som gjorde det harmlöst.

Jag lyssnar på alla sommarprat även denna sommar. Förra året provade jag det, och det var många program som jag inte hade lyssnat på alls om jag själv hade valt ut några, som var intressanta och lärorika, så för att inte missa något, och vidga mina vyer, så fortsätter jag på samma sätt. Det känns lyxigt att lyssna på sommarpraten, då det ligger mycket mer planering och tanke bakom dem jämfört med de poddar jag annars lyssnar på.

Stora barnet spelar fotboll, och i dag har jag skjutsat honom till två matcher. Efter den första var han positiv och nöjd med sin insats, och såg fram emot nästa. Under match två åkte min man iväg för att hinna se lite av spelet (själv känner jag att det är ungefär tre miljoner saker jag hellre gör än kollar på fotbollsmatch) men på väg dit fick han ett telefonsamtal från lagets ledare om att något hänt. Jag vet inte vad som skett, men tydligen har han fått ett slag mot huvudet och svimmat av en stund, vilket innebar att de var tvungna att åka till akuten. Nu måste han sova över där, för att de ska kunna observera honom under natten. Så denna kväll blev jag helt handlingsförlamad och har bara väntat på nya besked från sjukhuset. Jag lyckades i alla fall få lillen att somna, trots oron för storebror. Nu gäller det bara att kunna sova själv också. Stora barnet (som vanligtvis har svårt att sova borta) kommer inte att sova mycket i natt, då han ska bli väckt gång efter annan för att kolla läget, och mannen kommer väl också bli väckt i samband med det.

Så kan en helt vanlig semesterdag se ut.

 

Brist på sommarsex

På sommaren brukar alla måsten och all stress tona bort, och jag kan ägna mig åt livets olika glädjeämnen med fullt fokus. Sex blir då aktuellt och lockande på ovanliga platser och vid ovanliga tider, och med barnen i olika åldrar har det funnits olika sätt att kollra bort dem och ägna oss åt varandra för åtminstone en liten stund, om vi inte lämnat bort dem ett par dagar och haft 100 procent fokus på varandra.

Hittills är vi INTE där ännu i år. Mannen jobbar nästan dygnet runt, och han kommer att resa iväg inom kort, och jag har en massa praktiskt som jag fixar med plus en oro som inte lämnar mig, så den där öppningen för hämningslöst sex flera gånger per dag har inte kommit ännu. Jag har dock förhoppningar inför resten av sommaren, men det är mycket som ska hinnas med under den korta tid som mannen är ledig. Fram till dess får vi fånga de få möjligheter som finns bara.

Sommarlov för barnen

Den nyblivna tonåringen har visat små tecken på hur tonårshumöret kan påverka familjelivet detta sommarlov. Han vet exakt hur han ska manipulera sin lillebror för att skapa drama, som han sedan kan påstå att han är helt oskyldig till. Lillebror är ju enormt enkel att få i obalans, och har dessutom så starka kopplingar till sin älskade storebror att deras bråk gör hål i hans själ. Så det som är en liten lek av manipulation för storen, blir en serie av katastrofer för lillen.

Lillen är oförmögen att ta hand om sina känslor i dessa lägen, och jag kan inte förvänta mig att han ska hantera dessa situationer på ett annat sätt, för jag tror verkligen att han gör så gott han kan nästan hela tiden. Storen är trots allt tonåring, och det är ju något som jag lärt mig via mitt jobb, att tonåringar inte kan förväntas vara sitt allra bästa jag hela tiden. En fin kurator som jag känner sa att de borde ha en skylt som det står ”Tillfälligt ur funktion” runt halsen för att vi inte ska ha för höga krav på dem. Så jag är vuxen, och jag försöker medla och se till att ingens känslor kommer i kläm, och att de har förståelse för varandra trots allt.

Så till lillen hänvisar jag till att storen är tonåring, och de har sett tillräckligt många TVprogram om tonåringar för att ha viss insikt i tonårsbeteende. Storen försöker jag påminna om hur lillen behöver kämpa hela tiden för att hantera livet, och att han är så mycket känsligare än de flesta andra barn i hans ålder. Jag hoppas att detta lägger grund för en god relation dem emellan i framtiden.

Jag har en bror som möjligen har lite av samma problematik som lillen. Min ena bror är smart och plikttrogen, men var socialt begränsad som barn och i tonåren kanske han blev lite kufisk. Som vuxen hanterar han alla delar i livet (jobb, relation, familj) på ett bra sätt, men jag kan tänka mig att det kräver mer energi och ansträngning än för en annan människa. Någon gång när vi var i samma ålder som mina barn är nu, eller om det var något år senare, så slutade vi kommunicera. Allt vårt samröre hade då alltid slutat i bråk, och jag tyckte i min tonårsbubbla att han var en pinsam knäppis som jag kunde vara utan, så jag släppte den relationen helt, trots att vi bodde i samma hus. Jag har en annan, mycket yngre bror som jag tog hand om och gjorde saker med, men den bror som jag faktiskt växt upp med från början, och som jag inte minns livet utan (jag var två när han kom) kapades relationen med. Så här i efterhand kan jag se hur mina föräldrars uppmaningar om att inte prata med varandra, eftersom vi ändå alltid bråkade, bidrog till att vi gled ifrån varandra. Min bror är min bror, och vi träffas ibland, och jag tycker mycket om hans lilla familj, men jag har inte den nära relation med honom som jag skulle önska att jag hade med den enda jämnåriga människa som funnits hela mitt liv.

Så min förhoppning är att jag ska bidra till att mina barn fortsätter ha en nära relation för resten av livet, vilket jag är övertygad om att de kommer att ha glädje av.

Nya jobb

Min finaste kollega och vän fick ju nytt jobb innan jag fick det, och sedan fick jag nytt jobb på rekordtid. En annan kollega har sökt sig bort, men har inte lika lätt att hitta något annat (på grund av en annan utbildning) men i går fick jag veta att även han har fått ny tjänst. Det började med ett samtal från en chef i en annan kommun, och jag fick ge referens till denna kollega, och bara ett ögonblick senare hörde han av sig och hade fått jobbet. Det känns jättefint att just den kollegan kommer därifrån, för han har misshandlats rejält av sinnesslöa chefen och mådde jättedåligt innan ledigheten tog vid.

I och för sig verkar sinnesslöa chefen ta allt med ett alarmerande lugn, men nu blir det bråda dagar att försöka hitta ersättare till alla som slutar.