Tvilling och utseende

På mitt nya jobb finns en kvinna som tydligen är lik mig. Vi ser det inte själva, men några i vår närhet kan tydligen inte se skillnad på oss, och blandar ihop oss. Jag ser att vi båda har blont och lockigt hår, men förutom det ser jag inga större likheter. Den andra kvinnan är söt och nästan änglalik, och jag uppfattar mig mer som kantig (och som mörkhårig, då jag har färgat håret mörkt större delen av mitt liv).

Det lustiga är att båda ser detta som en komplimang – att den andra är snyggare och att vi alltså tycker att det är trevligt att bli förväxlad med en person som ser bättre ut. Det är bara ett bevis på hur vi mäter oss själva mot en mycket snålare måttstock än andra, och att vi ändå mäter oss mot varandra trots att jag trodde mig ha kommit ifrån sådana tankar.

Som fyrtioplussare känner jag mig mer tillfreds med mitt utseende än på den tiden när jag faktiskt var snygg, men det handlar mer om att fokus ligger på andra saker och att mitt värde inte längre ligger i ett vackert yttre, vilket det tenderar att göra hos yngre kvinnor. Jag kan tycka att jag ser sliten och trött ut ibland (vilket då brukar avspegla verkligheten) men för övrigt är det svårt att särskilja mitt utseende från den person jag är, och då jag oftast tycker om mig själv, har jag inte några invändningar mot mitt utseende heller. Plus att min man fortfarande uttrycker att jag är het och lockande på alla sätt…

Annonser

Hungrig

Jag brukar aldrig vara hungrig, eftersom jag alltid ser till att ha något att äta till hands (eftersom jag blir dimmig i skallen och rätt otrevlig när jag har lågt blodsocker). Nu har jag dock borstat och flossat och fluxat efter lunchen, eftersom jag ska till tandläkaren efter jobbet, och det innebär att jag ska avstå från skrivbordslådans frestelser hela denna eftermiddag. Vi får se om jag bryter ihop eller slår någon innan jag är tillbaka hemma och kan få i mig något.

Lillens möte osv

Nu har även huvudpersonen fått komma på möte med psykologen, och det var ett rejält sådant. De hann igenom en massa tester, och jag är alldeles förvånad att han orkade med så mycket under en förmiddag. Annars brukar orken försvinna efter en kort stund och det blir väldigt svårt för honom att fokusera och få något gjort överhuvudtaget.

Han påverkar mig så, den där lilla människan. Han gör att jag knappt kan hålla bort fnittret i vissa stunder och måste bita mig i läppen för att inte börja storgråta andra gånger. Det är så konstigt att låta honom hantera de svåra frågorna som de ställer på BUP utan att direkt kunna skydda honom. Vissa stunder så skäms jag över det han gör så att örsnibbarna säkert blir blodröda, men mest är jag stolt som en tupp över min känsliga, konstiga, intelligenta och fantastiska unge.

Han fick vara hemma efter den uttömmande förmiddagen, vilket passade bra eftersom storebror också var hemma i dag. Storen vaknade och klagade på ont i halsen och kom sig inte för med något alls, så när jag och lillen skulle störta iväg satt storen fortfarande på soffan i nattkläderna och tyckte synd om sig själv.

Jag har varit sjuk på ett konstigt sätt, men det verkar gå åt rätt håll nu i alla fall. Jag har haft problem med tandköttet ett tag efter mystiska skiftningar i käften och mycket pet och stök. Plötsligt växte lymfkörtlarna vid käken på den sidan och jag blev jättedålig – helt orkeslös och kände mig febrig. Smärtor i underkäken spred sig och blev till smärtor i halva ansiktet och ända bak till örat. Det känns helt spejsat att allt detta bara hände, och det ett par dagar innan mitt tandläkarbesök, som är i eftermiddag. Då får jag kanske veta vad det är som har hänt.

Första delen avklarad

Det är så ironiskt, eller vad jag nu ska säga, att det företag som vi har försökt få remiss till och blivit nekade, nu är det företag som kommer att utföra vår utredning. Enligt verksamhetschefen fick vi inte remiss för att 1. vårt barn inte mådde sämre än alla andra barn som står i kö (herregud, ge remiss till varenda en som har fått vänta längre än vårdgarantin!) och 2. de inte tyckte att de privata aktörerna håller samma höga kvalité som landstingets egna utredningar. Men nu har de alltså själva tagit in detta privata företag för att fixa utredningar ”in house”. Toppen för oss, för det betyder att vi slipper pendla till Stockholm under några veckor, utan alla samtal utförs på vårt närmaste sjukhus. Att det är motsägelsefullt att de nu tar in detta privata företag för att hinna med lite mer låter jag bara passera.

Personen vi pratade med var i alla fall jättebra, och jag tror att det kommer att gå bra för lillen med de samtal som han senare kommer att ha med denna psykolog. Förra gången han skulle prata med BUP blev han helt stum, men jag tror att det kan funka bättre med den här människan. Detta första möte var enbart för oss föräldrar, och hennes indikation var att det låter som om sonen har en diagnos inom autismspektrat samt en diagnos inom ADHD. Detta är det jag själv har kommit fram till, utifrån mitt arbete med elever med dessa diagnoser.

I november ska utredningen vara klar att presenteras, och vi har ett gäng möten att gå på innan dess. Jag hoppas att lillen inte kommer att påverkas negativt av allt detta, utan att det kommer att stärka honom. När vi har diagnosen klar, kan vi sikta på att få den hjälp han behöver.

Som en ketchupflaska

I går fick jag och min man ett mejl från skolpsykologen, där hon frågade om de på något sätt kunde hjälpa till att skynda på processen med utredning för lillen. Jag tänkte att om de nu kunde hjälpa till med det, hade jag förväntat mig hjälp för väldigt länge sedan, men svarade att vi tar all hjälp vi kan få för att påskynda kommande utredning. Vi skulle också försöka hitta en tid för samtal kring detta. Detta skedde vid lunchtid, och bara några timmar efter det, hörde de av sig till min man från BUP (alltså under sista rycket på fredagseftermiddagen) och sa att de hade fått ett återbud på en intensivutredning som ska börja på måndag förmiddag, och undrade om vi ville ta det. En intensivutredning ska vara klar på en månad, och det känns som den bästa gåva vi kunde ha fått. Det kommer förstås inte lägligt när det gäller jobbet, för det är inte så enkelt att vara frånvarande en massa under kommande veckor, vilket kommer att behövas under utredningen, men det får lösa sig, för nu prioriterar vi detta. På ett sätt känns det som om jag inte riktigt kan tro att det är sant, att något ska gå fel och det inte blir av. Vi har väntat på utredning sedan årskurs två, och nu går han i femman, och på senare tid har det känts som om det aldrig kommer att hända.

Lite kaos kanske

Jag såg min förra chef i dag, i samband med en utbildning som var förlagd till min arbetsplats. Jag lyckades se oberörd och glad ut och vinkade lite från håll, trots att jag föraktar henne för det hon utsatte oss för under de sista månaderna. Jag har nog lämnat det bakom mig, för jag känner inget speciellt nu, mer än att jag kommer att se till att inte arbeta med henne på något sätt i framtiden.

Så klämde jag in mitt sjukhusbesök också, och hade bättre marginaler denna gång. Jag lyckades hitta en parkeringsplats utan större mankemang och kom i god tid. Dock upptäckte jag att jag hade haft så brått att komma iväg att jag hade lämnat kvar min telefon på mitt skrivbord, vilket betydde att jag skulle sitta i väntrummet helt utan internet och utan förströelse… Det kändes först lite obehagligt, men efter bara några sekunder hörde jag mitt förnamn ropas upp och suckade av lättnad. Dock såg jag förvånat min namne (tydligen) följa med sköterskan och jag stirrade säkert efter dem med öppen mun. Tack och lov var väntan inte särskilt lång innan jag blev hämtad ”igen”, och allt gick smidigt hos tant doktorn. Tydligen finns en ny, moderniserad vårdplan för dessa problem, med en mer ingående koll initialt efter operation, vilket gör att många slipper gå på en massa efterkontroller. Så nu håller jag tummarna för att jag är en av de lyckliga som inte ligger i större riskzon för nya cellförändringar än den som inte har drabbats alls, vilket skulle bespara mig oro och sjukhusbesök de närmaste åren.

Och lite kaos är det ändå med lillen, även om vi oftast hanterar hans förmågor och oförmågor på ett sätt som besparar honom de värsta utbrotten och djupaste dalarna. Men jag orkar inte vara superpedagogisk hela tiden, nu när jag jobbar så jäkla mycket att energin oftast är tvärslut när kvällen kommer, och jag pallar inte att planera allt i förväg och pusha på rätt ställen och släppa på linan vid rätt tillfällen. Att hjälpa till med läxan kan ta hela kvällen och ibland måste jag skita o det, för att jag tror att han råkar alltför illa ut av att det inte blir gjort, och jag bara behöver vila.

Vila för mig har varit att glo på dåliga TVserier och surfa och spela fåniga spel på paddan och inte prata så mycket alls på hela kvällen. När jag inte orkar annat, så vet jag att det inte blir bra om jag ändå tvingar fram någon slags effektivitet. Jag har gjort det förr i livet, alltså inte lyssnat på behovet av vila, och det blev INTE bra.

Plus att kvällarna redan utan läxläsning innebär rätt mycket pushning ändå. Om jag inte ligger på som en igel angående samtliga steg för att komma i säng, så somnar han för sent för att vara riktigt utvilad och det är förstås inte alls bra för honom. Nu har jag dock inte pallat att vara den som hela tiden ser till att allt sker i tid. Jag väcker på morgonen, fixar frukost och lockar ner honom. Många gånger lägger jag fram kläder och packar väskan och nästan tar på honom allt innan han kommer iväg till skolan. På kvällarna börjar jag jättetidigt att påminna om kvällsmat, bad, mediciner, tandborstning och så vidare. Varje steg är så jäkla segt. Ibland (oftare numera) orkar jag inte, och då blir det sent, både sent till skolan och sent i säng.

Nä, lugnt är det kanske inte ännu.

Kaos?

Jag har inga kaostankar längre. Kanske jag måste byta namn på dagboken? Det är rörigt och lite mycket, men kaoset är borta och jag befinner mig i en frisk miljö på jobbet.

Ikapp?

Denna vecka har varit lugnare, och ett inställt möte denna eftermiddag gör att jag känner att jag nu har jobbat ikapp så pass att jag hinner ägna mig åt saker som inte ligger högst på priolistan. Vilken skön känsla, efter en massa veckor med saker som hänger i luften och alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid.

Jag har äntligen blivit kallad till sjukhuset för att de ska kolla upp att mina celler håller sig oförändrade och fina. De skulle kalla mig inom 3-6 månader efter operationen, vilken skedde i februari (? minns knappt), så de ligger nog lite efter där med. Så i morgon blir det ännu en stressdag, där jag ska hinna med ett sjukhusbesök mitt i arbetsdagen, men jag hoppas att det blir lite mindre panikstressigt än förra gången. Jag kommer att ge mig själv hela fem minuter mer för att hitta parkeringsplats denna gång. Och jag håller tummarna för att alla skräpceller är borta och jag kan fortsätta känna mig frisk.

Eller frisk, förresten. Jag har inte känt mig frisk alls den senaste tiden. I helgen började jag nysa och snora som om en massiv förkylning var på gång, och det fortsatte lite i måndags. I går var jag bättre och gick på sången, men fick avbryta efter halva, då halsen började värka och det inte kändes avslappnat att ta de högre tonerna. I dag har jag känt av mindre av förkylningssymptomen, men har inte varit direkt pigg i kroppen, så frisk kan jag väl inte kalla mig. Huvudsaken är att jag inte behöver vara hemma från jobbet i alla fall, för det har jag verkligen inte tid till just nu.

 

En smula energi

Efter en lååång arbetsdag, som var megaintensiv i vanlig ordning, blev det ett oplanerat fackmöte en stund innan det var dags att cykla hemåt. Flera punkter som irriterat mig på det nya jobbet togs upp, och dessa skulle dryftas på ett samverkansmöte nästa vecka. En kollega uttryckte sin uppskattning för min förmåga att detektera och sätta ord på företeelser som inte fungerar på min nuvarande arbetsplats. Möjligen kom berömmet med anledning av att ett nytt skyddsombud måste utses, och kollegan kanske hoppas att jag ska ta den tjänsten, men jag hoppas att det var ärligt menat.

På något sätt hade jag trots allt en del energi kvar när jag kom hem, så efter en snabb middag har jag hunnit klippa gräsmattan innan regnet och mörkret kom, samt plocka lite björnbär. Jag har också satt igång tvätt, och vikt en del ren tvätt, plockat ur diskmaskinen, tillagat granola, undervisat lillen i samhällskunskap, tvättat håret på lillen och bytt lakan i sängen. Kanske det är en helt vanlig kväll för andra, men jag känner mig som en superhjälte som orkar fixa det efter en sådan krävande arbetsdag. I de flesta fall lyckas jag med en uppgift, typ åka och handla, och sedan kryper jag ihop framför en eller flera skärmar för resten av kvällen.

Nu önskar jag fler kvällar med energi, så att jag blir klar med några projekt som påbörjats här i huset.

Remissönskan

Mannen tog lillen till familjeläkarmottagningen i dag, för att försöka få en remiss till en privat vårdgivare som kan ge honom den utredning han behöver, eftersom vårt landsting inte tror att de kan erbjuda en sådan förrän nästa år – alltså tre år efter vi först sökte hjälp.

Läkaren kunde inte ge besked om detta i dag, utan skulle ta det med sin chef, och jag har sannerligen inga stora förhoppningar om att det ska fungera den vägen, men lite av ett hopp finns ju trots allt.