En smula energi

Efter en lååång arbetsdag, som var megaintensiv i vanlig ordning, blev det ett oplanerat fackmöte en stund innan det var dags att cykla hemåt. Flera punkter som irriterat mig på det nya jobbet togs upp, och dessa skulle dryftas på ett samverkansmöte nästa vecka. En kollega uttryckte sin uppskattning för min förmåga att detektera och sätta ord på företeelser som inte fungerar på min nuvarande arbetsplats. Möjligen kom berömmet med anledning av att ett nytt skyddsombud måste utses, och kollegan kanske hoppas att jag ska ta den tjänsten, men jag hoppas att det var ärligt menat.

På något sätt hade jag trots allt en del energi kvar när jag kom hem, så efter en snabb middag har jag hunnit klippa gräsmattan innan regnet och mörkret kom, samt plocka lite björnbär. Jag har också satt igång tvätt, och vikt en del ren tvätt, plockat ur diskmaskinen, tillagat granola, undervisat lillen i samhällskunskap, tvättat håret på lillen och bytt lakan i sängen. Kanske det är en helt vanlig kväll för andra, men jag känner mig som en superhjälte som orkar fixa det efter en sådan krävande arbetsdag. I de flesta fall lyckas jag med en uppgift, typ åka och handla, och sedan kryper jag ihop framför en eller flera skärmar för resten av kvällen.

Nu önskar jag fler kvällar med energi, så att jag blir klar med några projekt som påbörjats här i huset.

Annonser

Remissönskan

Mannen tog lillen till familjeläkarmottagningen i dag, för att försöka få en remiss till en privat vårdgivare som kan ge honom den utredning han behöver, eftersom vårt landsting inte tror att de kan erbjuda en sådan förrän nästa år – alltså tre år efter vi först sökte hjälp.

Läkaren kunde inte ge besked om detta i dag, utan skulle ta det med sin chef, och jag har sannerligen inga stora förhoppningar om att det ska fungera den vägen, men lite av ett hopp finns ju trots allt.

Social helg

Vi var kvar i stan i helgen, då det vankades en del sociala aktiviteter. Det var skönt att inte behöva planera för en resa till fritidshuset, och jag hann med lite extra omsorg om huset, men efter en social helg är jag jättejättetrött. Hur gör folk som har olika sociala aktiviteter mest varje dag, och som har middagar med folk varje helg? Jag fick träffa mina närmaste vänner vid ett par olika tillfällen i helgen, och det gör mig glad och tillför mycket, men jag blir ändå så himla trött.

Och i och med en del stök och måsten i helgen, så har vi bara hunnit ligga en enda gång under hela föregående vecka. Det var riktigt härligt, men håller det på att gå utför med vårt samliv nu?

Kontraster

Jag skjutsade in min uppklädde man till stan, för att han skulle ut och äta middag med en kinesisk miljardär, som skulle bjuda på äkta kinesisk mat. När jag kom hem satt stora barnet och åt Gorbys piroger. Jag och lillen åt en näringsrik måltid bestående av tortillachips med ostsmak, färdiga köttbullar värmda i micron och äppelklyftor. Vi rundade av med en isglass…

Huvudvärkshelg

Jag hann till mammografin med minsta möjliga marginal. Detta efter jag kört runt sjukhuset i kringelikrokar på jakt efter en parkeringsplats medan svetten bröt fram. Till slut ställde jag bilen på en personalparkering, och sprang som en dåre mot sjukhuset, och tog trapporna upp, för att det skulle gå snabbare än hissen. Prick på utsatt tid stod jag vid receptionen och flämtade. I vanliga fall är jag ute i god tid och behöver sitta och vänta ett tag innan bokade tider, men denna gång hann jag knappt slå mig ned innan det var min tur.

Det gjorde ont och kändes fullkomligt onaturligt att dra i skinnet och pressa vävnaden på det där sättet. Tanken att detta ska ske vartannat år fram till 74 års ålder gör att jag ser framför mig en tant med väääldigt långa tuttar vid den sista undersökningen. Men att avstå är inte ett alternativ efter mina upplevelser förra vintern.

Nu har jag haft huvudvärk i ett sedan fredagen anlände och jag äntligen kunde slappna av. Jag har trott att jag inte har varit stressad, utan bara haft mycket att göra, men helgens huvudvärk och dessutom magkatarrkänningar (som jag inte har haft på åratal) gör att jag förstår att jag måste se till att ha bättre förutsättningar att jobba för att inte slita ner mig igen. Jag hoppas på kommande vecka.

Trots att vårt besök i fritidshuset bara blev ett knappt dygn långt, så hann vi med att plocka all frukt (vilket var en bråkdel av normalskörden – EN korg full istället för fyra korgar plus lövkorgen och allt annat jag hittade att lägga äpplena i föregående år). Vi hann också gräva upp potatisen, där skörden hade blivit väldigt mycket större än jag befarat. Efter jag satte potatisen till att blasten vissnade hade det knappt regnat ett dugg, så jag förväntade mig inget alls, men vi har nog potatis så att det räcker fram till jul.

Så efter denna helg hoppas jag att jag får mer balans i tillvaron.

”Fullt upp”

Jag borde sätta in en kopia av min kalender i ”dagboken”, för de senaste två veckorna har varit helt galna. Nu har jag faktiskt tagit mig mer än halvvägs igenom denna vecka, och då finns det hopp om att jag överlever. Otaliga gånger under de senaste veckorna har jag varit tacksam över all min erfarenhet, vilken gör det möjligt att köra på trots att jag inte har en sekund till att planera framåt och få struktur på min tillvaro. Jag tror inte att någon har upptäckt någon bristande kvalitet i mitt arbete.

Just nu längtar jag bara efter att få lite ”vardag”, där jag hinner planera och tänka och hitta en balans i allt. På fredag kommer jag att hinna landa en aning, och nästa vecka torde bli mycket lugnare än denna.

Som grädde på moset inser jag att jag har en mammografi inbokad i morgon, inkilad mellan tusen andra saker, helt utan marginal för stopp i trafiken eller svårigheter att hitta parkering. Om allt går min väg i morgon så funkar det. Det blir mitt livs första mammografi och jag har inte hunnit bli nervös inför den ännu, då jag har haft annat som upptagit mina tankar. Jag hinner förstås bli sömnlös i natt av oro, men jag tror att jag verkligen behöver sova efter dessa fullproppade dagar.

 

So excited

Lillen har inte så lätt med jämnåriga vänner, och bryr sig inte om barn i den egna åldern särskilt mycket. Han har varit rätt svalt inställd till skolan generellt – han vill helst inte prata om skolan och det är en kamp att få honom att göra läxor.

Döm om min förvåning, när han i går uttryckte att han var ”so excited” över att gå till skolan på måndag! (Jag satt troligen och gapade.) När jag frågade varför, berättade han att det skulle börja en ny kompis i klassen, och att hon verkade snäll och trevlig (hon besökte klassen i går). Hon var tydligen pratsam och glad, och lillen fick ett mycket gott första intryck, och nu har han nog fått för sig att hon kommer att vara hans kompis.

Lite rädd är jag över vad som händer på måndag, för han är inte bra på att hantera besvikelser, och de flesta barn tycker att han är lite speciell och det kanske inte är den första klasskompisen som en nykomling hänger med. Jag har full förståelse för den nya tjejen, om hon väljer bort honom, utifrån en elvaårings perspektiv. Jag vill bara inte att han ska bli ledsen…

Mitt fina lilla barn, som har så mycket att ge. Jag hoppas och tror att han kommer att få vänner som fungerar på ett liknande sätt som han själv när han blir äldre, och det finns fler kontaktytor mot andra människor. Bara han får en enda vän, så blir jag så nöjd och glad.

Djur

Vi fick ett telefonsamtal från grannen till fritidshuset. Vår gräsklipparrobot verkar ha kört över en hare!?! Det är oklart hur haren hamnat där – vi spekulerade kring möjligheten att en rovfågel eller annat rovdjur har tappat sitt byte på vår gräsmatta, och att den helt enkelt hamnat i vägen för gräsklipparen. För möjligheten att en hare, med öron stora som paraboler, skulle överraskas av klipparen, är väl ändå minimal? Det gör i alla fall ont i hjärtat att tänka på. Vår fantastiska granne har i alla fall tagit hand om den, så vi slipper fixa det när vi kommer upp.

Andra djur som samexisterar med oss där uppe är möss och sorkar. Efter förra vintern fick vi slänga ett gäng dynor till utemöblerna, och jag satt i timmar och lagade hammockdynorna, efter mössens framfart. I år har vi planerat att hålla efter mössen med hjälp av fällor, så att de inte börjar stöka så mycket i förrådet. Vi har hittat bästa sättet att fånga byten i musfällorna – Nutella. Nutella lockar dit dem, och samtidigt gör det inget om fällan är gillrad under längre tid utan att någon mus dyker upp, för Nutellan  stinker inte efter ett tag, vilket exempelvis en bit ost skulle göra. Förra helgen fick jag fyra små sötnosar i fällorna, och vi får se hur det är nu i helgen. Det är rätt hjärtskärande att hitta de små liven, med sina pliriga ögon och små nosar, mördade i en fälla jag gillrat, men det funkar naturligtvis inte att ha dem där.

För övrigt har jag aldrig upplevt en sommar med så få getingar/flugor/myggor, och nu när kvällarna börjar bli mörkare och svalare, kan vi sitta ute hela kvällen utan att bli störd av några insekter. I början av sommaren hade vi en del bålgetingar som gick vakt längs takutsprången, just där vi hade så mycket getingar i fjol, men bålgetingarna verkar ha tagit hand om getingplågan.

I stan brukar vi ha problem med mördarsniglar, men denna kalla och torra sommar har jag knappt sett några alls. Det har varit en underlig sommar på flera sätt.

Snurr

Det snurrar på lite väl snabbt, det här livet. Jag hinner inte med att tänka och jag hinner inte ladda mellan varven. Men jag kanske gillar det ändå? Jag behöver bara lite tid att landa och få en rutin. Just nu förändras förutsättningarna varje dag och min hjärna fungerar inte.

 

Måndag

Det är måndag och jag har i alla fall fått klart från chefen att jag inte ska göra det hon satte mig på förra veckan. Det blev några nätter med dålig sömn, då jag funderade på om jag skulle byta jobb igen, men jag hann inte kika på alternativ förrän hon sa att det blev tokigt och backade. Hon verkar jättestressad och allmänt förvirrad, trots att ryktet var tvärtom. Detta skulle vara en stabil och trygg chef, som har koll och inte lovar mer än hon håller. Kanske har de stora förändringarna på min nya arbetsplats fått henne ur balans.

En positiv sak är att hon verkar hysa stort förtroende för mig i alla fall, och så fort jag hinner prata med henne får jag en massa medhåll och allt jag säger är rätt. Jag hinner inte ens framföra de argument jag har förberett, för hon håller bara med.

Helgen gav en fin chans till återhämtning och tankar på annat. Vi har fått klart uteplatsen så pass att vi verkligen kunde njuta av nybygget och de nya möblerna. På fredagskvällen kände jag ro och glädje, och vi satt utomhus medan solen gick ner, värmda av den nya terrassvärmaren, och omgivningen blev tyst och mörk. Barnen gick in för att sova, och jag fick dela kvällen med mannen i mitt liv. Vi hörde fåglar, som han överraskande nog kunde identifiera (tänk att jag fortfarande kan finna nya sidor hos en människa som jag delat allt med under mer än tjugo år) och mörkret gjorde att det kändes som om det bara var vi i hela världen. Vi som låg i våra mysiga möbler, på fårskinn, med filtar runt benen och värmaren rakt i ansiktet. Vi älskade försiktigt i vår egen lilla värld, och vem vet hur många harar, rådjur och ugglor som rörde sig intill. Det var en stund att minnas.