Jag är hemma med sonen i dag. Hans skydd mot omvärlden är så förskräckligt tunt, och allt förskräckligt som finns runt om går rätt in i honom och sårar, så han behöver lite lugn och omtanke. Jag har jobbat och jobbat, och när han har behövt mig, har jag fuskat. ”Du kan vara hemma lite själv en stund, så kommer jag hem tidigt”. Han har stannat hemma med pappa, som också bara jobbar och jobbar. Han får lite lugn när han är hemma, men han får inte allt han behöver.

Så här har vi aldrig gjort tidigare. Vi har varit hemma i två dagar, och jag har hjälpt honom komma ikapp med skolarbetet, och vi har hunnit måla och prata och fixa lunch tillsammans. Han är ju bara tio år och behöver sin mamma, och det verkar som om jag inte har fattat det, eller i alla fall blundat för det. Skäms på mig.

Tillsammans med mitt kalla besked, kom ett annat kuvert från landstinget i går. Sonen har fått remiss för utredning på BUP, men jag är medveten om att väntetiden är lång och att vi kommer att få göra det mesta av arbetet själva. Bara att komma till detta – alltså inte ens till första trappsteget – har tagit tid och energi. Att kämpa för att han ska få den hjälp och det stöd som han behöver kommer att kräva mycket av mig, och därför kändes oron för att min hälsa ska stå i vägen väldigt hotfull. ”Man får inte mer än man klarar av”, säges det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s