När vi efter en fullspäckad dag skulle summera dagen och allt som hänt, säger han att han aldrig trott något annat än att det skulle sluta lyckligt. Han bagatelliserar det som ligger framför mig och får mig att känna det som att mina farhågor är hysteriska. Han menar det säkert i lugnande syfte, men jag blir tillplattad och vill bara gråta. Han undrar varför jag blir så tyst, och jag försöker morska upp mig. Jag vill ju inte tjafsa om att det minsann är en stor grej, och att det kommer att innebära jobbiga ingrepp för mig – han hörde ju samma sak som jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s