Han kom hem i tisdags och var mäkta upprörd. Han sa att han var osynlig, betydelselös och bara en skugga. Han hade varit med på idrotten och haft ganska kul, tills han uppfattade att ingen brydde sig om honom. Jag förstår att de andra låter honom vara, eftersom han oftast föredrar att leka själv och blir irriterad om någon stör hans fantasier.

Han berättade i alla fall hur han hade gått runt bland de andra, och de hade inte tagit någon notis om honom, och ingen hade passat bollen (vilket ingick i leken) och sedan var han helt förstörd psykiskt. Han kom hem långt efter han slutat skolan och ville inte berätta var han varit. Han var otillgänglig och ilsken en lång period, men efter lite gullande och en del mat, kom han på rätt köl igen.

Det är otroligt påfrestande att höra sitt barn om och om igen påstå att han är värdelös, osynlig och helst bara borde försvinna. Han ville prata om hur det hade varit om han aldrig hade blivit född, och ville komma fram till att det hade varit enklare för oss om så var fallet. Vi hade inte behövt hjälpa honom med skolan (vi lägger mycket tid på det, då skolan inte alls fungerar) och allt hade varit billigare för oss (varför tänkte han ens på det, han skiter ju i pengar?). Det är svårt att vara en bra samtalspartner och coacha till något bra när jag helst bara vill gråta förtvivlat i sorg över att mitt barn tänker så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s