Jag blev kallad godhetsknarkare, och kunde inte låta bli att fundera lite över uttrycket. Egentligen så måste det vara väldigt positivt om en behöver känna sig ”god” för att få sin ”kick”. Jag har själv märkt hur otroligt mycket bättre jag själv mår när jag är snäll och känner kärlek till folk omkring mig istället för att irritera mig och vara ogin.

Jag kan inte säga att jag är uppväxt med detta, utan det är ett inlärt beteende, som vunnit mark under lång tid, och särskilt de senaste åren med mitt nya jobb och mina insikter i sonens begränsningar och behov. Min mor uppfostrade mig mycket mer till att klanka ner på folk runt omkring och att gotta sig åt folks olycka, och en hel del av detta, med skitsnack och trångsynthet fanns i byn där jag växte upp. Jag hade dock en vän, med en riktigt god mamma, som jag nu i efterhand är glad att jag hade viss kontakt med, då hon visade på något helt annat. Under min uppväxt sågs det goda som en svaghet, och något som gjorde att man tappade i rang.

Nu känner jag tvärtom att alla goda tankar och allt värnande om andra människor och särskilt de svaga, de stärker mig. Kanske inte i det officiella, att jag klättrar i ställning eller vinner på något sätt, men detta stärker mig som människa och jag vinner  oerhört mycket i min familj och i jobbet.

I jobbet måste jag vara en snäll människa för att ungdomarna verkligen verkligen behöver en snäll, vuxen person i sina liv (helst fler, förstås). Jag vinner på att vara snäll, för när jag är tydlig hör de mig på ett annat sätt än de vuxna som de upplever som tjatkärringar. Jag kan verkligen fundera på hur man kan säga ifrån på ett vänligt och godhjärtat och innerligt sätt. Jag vinner så mycket på det.

Hemma blir min relation med barnen bara bättre ju snällare jag är. Jag får så mycket kärlek från dessa två, som ändå är i åldrar som kan vara rätt besvärliga, har jag förstått. Ju mer kärlek jag ger, desto enklare blir mitt liv. Mitt känsliga barn har ju tydligt visat hur illa han far av hårda ord, så att skälla på honom har inte varit aktuellt nästan någonsin (när någon blev arg på honom som liten bebis, blev han så frustrerad att han körde huvudet i väggen). Barnen vet mycket väl när jag är missnöjd med något de gjort, och att börja skälla eller straffa är inte att vara tydlig, utan att trycka ner. Jag vill istället ge dem känslan att jag står på deras sida, och vill hjälpa dem att göra rätt.

Jag är en bättre partner nu också. Vi har hängt ihop i nästan halva mitt liv och oj, så många fel jag har gjort tidigare, och hur mycket som gjort att vi kommit längre ifrån varandra än nödvändigt. Men nu är vi mestadels supernära, och har inte bråkat på riktigt på… länge. Alltså, jag minns inte. Ibland sker något som gör att distansen ökar, men det handlar nog om att vi har väldigt höga krav och förväntningar på varandra också. Men kärleken är stor och jag tror att ingen av oss ens kan tänka sig ett liv utan den andra. Jag försöker i alla fall att ge honom så mycket kärlek som han förtjänar.

Det här är ju de närmaste, vardagliga relationerna, som gagnas av ”godhet”, men jag mår så mycket bättre som människa nu när jag försöker se på alla människor med kärlek. FB-tjafset slutade med att jag skickade tre hjärtan till rasisten efter han hade varit otroligt oförskämd mot mig, och sedan skrev jag något om att jag mår bra av att inte döma människor, och jag tror att världen också mår bra av det. Han skrev något försonande och jag kände det som att jag vann.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s