Eftersom operationen är överstånden, känner jag på ett sätt att jag fått tillbaka lite energi, trots att jag rent fysiskt inte är på topp. Jag inser hur tom på kraft jag har varit under de senaste månaderna, och känner mig så tacksam över hur min man har tagit över mycket av ruljansen under den här perioden, helt utan att vi berört det i något samtal, utan bara på känsla.

Under rätt lång tid har jag tagit majoriteten av hushållsarbetet. Han har jobbat mycket, och jag har passat på att fixa det mesta medan han jobbat, för att vi ska kunna få ta del av hans minimala fritid. Han har alltid varit engagerad i barnen, och gett dem tid, men ett tag var det inte mycket mer än så.

Under den senaste perioden har han klivit in och tagit över en hel del av det som jag har fixat tidigare. Jag har inte känt mig tyngd av att jag har behövt ta tag i praktiska göromål under den här tiden, utan jag har kunnat vila och vila och vila. Ibland har jag blixtrat till och lyckats handla/röja/städa, men oftast har jag bara behövt ladda, och livet har funkat ändå, eftersom han har sett till det.

Jag vet inte hur han har tänkt. Kanske han har insett att hans jobb alltid kommer att sno mycket av hans tid, och att han inte längre kan se det som en ”intensiv period”, och därför prioriterat annorlunda. Eller så har min trötthet varit mer uppenbar på utsidan än jag trott, och han har förstått hur omöjligt det har varit för mig. Hur som helst är jag tacksam över att jag har en person som ser till att orka när jag inte orkar längre. Att han kliver in, när jag kliver av.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s