Jag tänkte att det borde vara lugnt i dag, eftersom det gick så pass bra veckan innan lovveckan, och alla var snälla och trevliga mot varandra. Men i dag har det varit en veritabel skitdag på alla sätt och vis.

På morgonen kunde jag småprata med alla utom suringarna. Den ena frågade jag försiktigt om hen hade haft en fin ledighet, men svaret var avvisande och negativt. Tonen och inställningen var dyster och korthuggen. Den andre mötte aldrig min blick.

En av mina ungdomar har helt tappat farten och ingenting fungerar, något jag just nu måste agera starkt emot, då klassrumsklimatet är förskräckligt, och en ungdom utan motivation och fokus kan dra med sig ett helt gäng. Det blev akutmöten och mer eller mindre avstängning för denna unga människa. Tyvärr blir det så när det inte finns någon kommunikation och ingen vilja att försöka hitta en väg tillbaka till skolan. Jag hoppas att det ordnar sig för denna person, men jag kan inte hjälpa hen om jag inte blir insläppt.

Precis när detta var avklarat öppnar sig en annan ungdom kring alla besvärligheter hen måste hantera i livet. Hen har flyttat hemifrån för att undvika en kaotisk och upprivande miljö, och det största behovet som fanns i dag var ordentliga samtal. Som tur var fick jag möjlighet att sitta med denna unga människa i ett par timmar, och det kändes som om det hjälpte.

Samtidigt visar det sig att en kollega avvikit efter ett samtal med chefen, då den känt sig motarbetad. Att bara sticka hem när en blir förbannad känns inte som något en 50-plussare skulle syssla med, men jag vet inte hur tongångarna har varit. Jag vet dock att vår chef inte är någon despotisk typ, utan rätt inlyssnande, så reaktionen känns något överdriven.

När allt detta var över, var det dags för möte, utan personen som brukar hålla uppe stämningen. Jag och två dysterkvistar, alltså. Tystnaden la sig och jag fick hjärtklappning bara av att andas samma luft. De ville inte på något vis göra situationen trevligare. Jag försökte småprata, men möttes av bortvända blickar och svåra miner. Den ena säger att hen tycker att situationen är besvärlig, och att hen inte ser någon ljusning. Jag säger att vi bara kan vara trevliga och vänliga mot varandra. Hen säger att hen föredrar ärlighet. Jag fattar inte vad jag ska göra med den informationen. Jag ser det som att mina förtryckare vill att jag skulle ha varit ärlig mot dem när jag kände mig förtryckt, och inte tagit upp det när den dåliga arbetsmiljön kom på tal (?). De är fett märkliga personer och de beter sig inte normalt i samröre med andra. Vi avslutade snabbt mötet.

Nu känns det som att vi står på ruta ett igen, för det faktum att det fungerade bra förut var bara för att den ena var hemma den veckan. När de är två blir de lika sura och negativa som tidigare.

Nu hoppas jag att det var den värsta arbetsdagen detta läsår.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s