Jag har varit borta från jobbet ett par dagar, då vi åkt i väg på en resa med en massa ungdomar, och det har gjort mig allmänt förvirrad. Nu vet jag inte alls hur surisarna kommer att vara i morgon, även om rapporter från en som var kvar på arbetsplatsen har varit positiva. Det där att inte veta vad som kommer att möta mig på måndag morgon känns inte bra alls, men det är väl bara att kämpa på. Chefen ska komma på eftermiddagen och vi ska försöka börja reda ut vad vi ska göra.

När vi var bortresta fick jag en sådan spännande (inre) upplevelse, som jag inte riktigt kan släppa. Vi åkte skidor, och vid ett tillfälle hamnade jag helt själv i en stolslift. Det var väldigt lite folk på stället, och det kändes som om jag åkte helt själv i hela världen – jag såg inga andra, varken framför eller bakom. Det snöade, så sikten var dålig, och det jag såg var bara skog och snö och inga människor. Vid ett tillfälle blev det dessutom otroligt tyst – jag gissar att det var långt ifrån någon drivmotor till liften, och den fallande snön bäddade in alla ljud. I den tysta och monokroma världen satt jag och färdades långsamt framåt i min ensamhet, och vid det tillfället kände jag någon slags renande känsla, som att alla mina tankar suddades bort och jag bara var. Det kändes som om det skulle bli en nystart – att jag efter den stunden skulle få släppa alla jobbiga tankar och känslor som jag burit på för länge, och att det var dags att gå in i nästa skede med tomma händer på något sätt. Jag kan inte ens beskriva känslan med ord, för det känns bara platt när jag försöker formulera mig, men något hände där.

Det jag tar med mig är att jag verkligen borde vistas ensam i naturen mer. Jag mår bra av det, och det ger mig mycket. Här i stan finns det inte så många möjligheter till detta, men vid fritidshuset ska jag satsa på en stund ensam i skogen för att försöka hitta någon stilla punkt i mitt sinne.

Strax därefter försökte jag beskriva känslan för en ungdom som jag åkte lift med. Hen har en stökig bakgrund och har nyligen kommit ut från låst anstalt, men hen har uppvisat god förmåga att beskriva sina känslor, så jag testade att berätta om situationen. Svaret var att hen aldrig skulle vilja uppleva samma sak, då det skulle kännas som en skräckfilm, och att hen aldrig tänkte åka sittlift ensam. Så olika vi kan se på en situation.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s