Han är tretton år nu, mitt stora barn. Han har alltid varit förhållandevis lätt att hantera – bra på att kommunicera och hyfsat jämn i humöret. Till skillnad från lillen har allt fungerat bra i skolan, på träningarna och med kompisar.

Fast det där med kompisar har fallit ifrån mer och mer för honom, i alla fall på fritiden. Han umgås sällan eller aldrig med sina kompisar irl utanför skolan och träningarna. Vi pratade om det härom dagen, och han sa att han på ett sätt kan lockas av tanken att hänga mer med kompisarna, men att när det kommer till kritan så tycker han att det är skönast att bara vara hemma med oss när han har chansen till det.

Jag jämför med hur det var för mig vid samma ålder, och jag umgicks ständigt med kompisar, och om jag inte hängde med dem, så pratade vi i timmar i telefonen (och blockerade den enda telefonlina som fanns till mitt hem – herregud så antikt det konceptet känns nu). Jag har vissa kompisar som jag fortfarande har kontakt med från den tiden, som till och med har varit och hälsat på här, och som jag har starka band till. Kommer han att sakna det när han blir äldre? Kommer han att bli isolerad på grund av att han inte orkar hänga med folk på sin fritid? Kan man bygga riktig vänskap på enbart umgänge på skola/träning? Jag hoppas så att det inte kommer att bli ett problem för honom. Just nu väljer han att inte umgås, men det kanske kommer tider då han har större behov av umgänge med jämnåriga.

Han är fin och klok, min trettonåring. Han är lätt att tycka om, då han är snäll och omtänksam, och dessutom rolig på ett intelligent sätt. Han är intresserad av att veta mycket. Han vill kunna en massa och veta mer hela tiden, helt frikopplat från betyg och provresultat, vilket jag minns var mina drivkrafter i samma ålder. Han är mogen och resonerar klokt, och han har växt om mig med tre skostorlekar, och är snart lika lång som jag är.

Han är stor nu, men samtidigt har jag sett att han fortfarande sover med sin gamla gosefilt från bebistiden under kudden, och i dag när jag och lillen var på affären när storen skulle cykla hem med sina fynd efter en kort shoppingrunda, då blev han lite mörkrädd. I stället för att vänta hemma i ett tomt hus (mannen är ju bortrest) så gungade han i lekparken i väntan på att jag och lillebror skulle komma hem. Så han är stor, men ändå liten. Jag känner mig så lyckosam som har en så fin trettonåring här hemma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s