Till sist känns det faktiskt som om jag har börjat lägga saker bakom mig, att jag har jobbat mig igenom en hel del under de senaste månaderna.

Det där med det kroppsliga känns inte ens som en stor grej längre. Operationen är klar och jag väntar på besked om att de fick bort allt. Naturligtvis kommer de ha uppföljningar under kommande år, men känslan är ändå att jag har lagt det bakom mig.

Lillen är just nu i en bra period, och jag känner inte att jag behöver lägga så mycket energi på hans dagliga välmående för närvarande. Han känns stabil och mestadels positiv, och han ser fram emot en friluftsdag som de ska ha i morgon – annars brukar allt schemabrytande vara jättejobbigt för honom, och jag vet inte hur många speciella dagar som han fått stanna hemma för att han inte klarar av det. Även på fredag har de en speciell dag, men han ser fram emot den också, och han har en plan tillsammans med en i personalen som kommer bespara honom jobbig stimuli i form av höga ljud. Det känns så skönt att de kommer fram till sådana lösningar helt utan att vi föräldrar lägger oss i.

På jobbet har mycket hänt, och särskilt i dag känns det som om mycket lossnade. Den ena surisen har varit lite varannan dag-sur nu, men det känns som om vi börjar lösa upp en del knutar. Båda har på ett underförstått sätt bett om ursäkt och visat på en vilja att förändra sig, och det är jag mycket glad för.

Jag har börjat sova igen, trots att mannen är bortrest. Jag är trött på kvällen och somnar snabbt, och sedan sover jag nästan ända till klockan ringer (bara det blir sommartid så kommer jag kanske till och med lyckas bli väckt av larmet – håller tummarna).

Jag har suttit i telefon med en vän under så himlat många timmar de senaste månaderna, och även en hel del med en annan vän, och fått stöttning från dem. Jag har även fått stöttning från mannen och min mamma. Nu hoppas jag att jag kan göra andra saker på kvällarna i stället för att analysera dagens händelser och bearbeta alla knasiga saker som dessa kollegor gjort.

Det känns som om jag åldrats tio år de senaste månaderna, och när jag ser mig i spegeln blir jag förskräckt över att det syns så väl i mitt ansikte. Jag tycker att ådertecken är vackert på precis alla i världen utom mig, men jag vet att jag inte kommer att göra något åt det. Det känns som om lite nip/tuck är standard när man nått 40, men jag står emot impulsen att radera ut de fysiska bevisen som samlats under min jobbiga tid. Kanske jag trivs bättre med mitt utseende när jag sovit ikapp lite och börjar vistas ute lite mer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s