Förra helgen var det varmt och skönt, och vi var kvar i stan och hade inte så mycket inplanerat (eller jag hade AW på fredagen och tjejkväll på lördagen, men barnen hade mest bara fri lek). Han älskar sådana kravlösa helger, och dessutom hade han studiedag i anslutning till helgen, så det blev en tredagarshelg.

När jag rotade lite i trädgården på söndagseftermiddagen struttade han runt som vanligt och lekte sina egna lekar och jag riktigt kunde se hur himla bra han mådde. Rätt vad det var gick han fram till mig och sa ”Do you know what? Sometimes it’s good to be me.”

När det var dags för skola igen bröt han ihop och vägrade kliva upp ur sängen och skrek att han aldrig tänkte gå till skolan mer. Jag undrade om det var något särskilt som hade hänt, och när jag väl fick kontakt med honom, visade det sig att han bara tyckte att vi hade haft det så mysigt under helgen att han var ledsen att det var över. När jag höll med och sa att jag förstod honom och speglade hans utsaga, så lugnade han ner sig och kom ner till köket för att äta frukost. När han cyklade iväg till skolan kände jag mig som en superhjälte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s