Jag har en mycket klok vän med en enormt problemfylld dotter. Dottern hamnade i puberteten mycket tidigt, och har efter det hamnat i fel sällskap och har haft ett väldigt gränslöst beteende på många sätt. Som tolvåring började hon både röka och dricka, och nu som trettonåring har hon provat det mesta. Detta trots att hon är uppväxt i ett otroligt kärleksfullt och ordentligt hem, och hennes dåliga psykiska mående har aldrig sopats under mattan utan adresserats på rätt sätt från första början.

Sätt gränser! Lås in ungen! kan man tycka. Problemet är att varje gång föräldrarna visar ilska eller besvikelse över dotterns beteende, så försöker hon ta livet av sig, eller skär sig. Hon måste alltså behandlas med silkesvantar hela tiden, trots att hon fattar idiotiska beslut, och ljuger och tjatar och gör knäppa saker. Minsta lilla straff eller utskällning slutar med ordentliga självskador och enorm ångest.

I dag har de beslutat att flickan ska placeras på behandlingshem. Både föräldrar och dotter är överens om att detta steg måste tas. Jag kan inte förställa mig känslan när man som förälder måste fatta ett beslut som innebär att ens lilla barn måste flytta iväg till en institution och tas om hand av samhället. Det är min väns enda barn och hon känner sig kolossalt misslyckad, och jag lider med henne. Jag hoppas att detta steg visar sig vara bra för flickan och att min vän får tillbaka lite energi och sitt liv.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s