Jag hade de fina kollegorna från förra jobbet här på middag förra veckan. Vi hade det så himla trevligt. Visst, vi ältade en del kring det som hänt, och peppade de stackare som kommer att bli kvar att hålla fokus på rätt saker, men samtidigt hade vi helt andra samtalsämnen som var roliga och lättsamma, och det fanns så mycket kärlek och omtanke runt middagsbordet. Det är först nu, när jag och fler med mig, har frigjort oss från de mörka, deprimerade typerna, som lade band på allt lättsamt och trevligt, som vi har hittat detta hos varandra. Alla har dolt dessa sidor på jobbet, eftersom de informella ledarna på ett subtilt sätt markerat att ett sådant (socialt och lättsamt) beteende inte är accepterat eller eftersträvansvärt på vår arbetsplats.

Till min middag kom dessa människor med leenden, stora hjärtan och fina presenter, och vi hade en kväll som drog ut på tiden. Jag hade sagt till min man att de troligen skulle åka hem runt 20-snåret, då starttiden var tidig för det hela, men de satt kvar och pratade och pratade, och det var nog närmare midnatt när alla hade gått och jag kunde röja undan. När de gick bestämde vi att en uppföljning är önskad, så under hösten får jag försöka ordna något igen, tänker jag.

Nu har jag i alla fall satt punkt för mina tre år på denna arbetsplats. Av chefen fick jag en slokig solros som jag slängde dagen efter, och av mina kollegor fick jag maffiga, pigga blommor (som fortfarande är jättevackra) och andra presenter, och det känns rätt symboliskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s