Jag fortsätter att ha oro i kroppen, och kan aldrig riktigt slappna av i min ledighet. Det är mycket som jag vill hinna fixa nu när jag äntligen är ledig, och dagarna försvinner medan jag försöker rensa och fixa. Den där ledighetskänslan har inte infunnit sig, trots att jag har varit ledig i nästan två veckor nu (!).

Jag har slutat med sömnmedicinen, och det kanske inte var helt genomtänkt. Jag blev less på att jag glömde ta medicinen i tid när jag pysslar med mina saker på kvällarna, och jag går och lägger mig senare och senare (vilket startade för minst en månad sedan, när det slutade bli mörkt), så jag tänkte strunta i det. Om jag inte får tillräckligt med sömn på natten, kan jag alltid lura en stund i uterummet eller hammocken under dagen, tänkte jag. Men det går inte. Min rastlöshet förhindrar dagsömn, och på natten sover jag runt fem timmar, så det är bara att börja med medicinen igen.

Det som hände under det senaste året fortsätter snurra i mina tankar, och jag vet inte riktigt hur jag ska släppa det. Jag vill blicka framåt nu, och bara minnas det som var bra och släppa alla oförrätter, men jag verkar oförmögen till det. Jag skulle kunna älta detta i evigheter, känns det som. Å andra sidan är det bara drygt två veckor sedan jag fick veta att jag fått nytt jobb, så i min sega skalle kanske det är för mycket begärt med den snabba omställningen.

Den deprimerade kollegan, som troligen var grundorsaken till allt helvete, hörde av sig på den första semesterdagen och skrev något överslätande. Kollegan ”beklagar” att det blev som det blev och hoppas att ”vi” kan lära oss något av det som inte blev bra. Det kändes i och för sig bra att personen hör av sig för att på så sätt sätt punkt för vårt samröre (för nu kommer jag aldrig mer jobba med den kollegan, eller de två idioter som är kvar, eller den sinnesslöa chefen igen, det tänker jag se till), men samtidigt känns det verkligen som att kollegan slipper undan så jävla lätt nu när jag skriver något positivt tillbaka och också hälsar lycka till. Men jag får återgå till min tanke om att det är straff nog för denna person att befinna sig i sitt eget huvud, och hantera alla de begränsningar som personen har socialt och känslomässigt. Jag vinner, för att jag skickar ut kärlek, och det är vad jag får tillbaka från alla håll där det finns en kärna av en riktig människa. Jag får verkligen så mycket positivt från så många håll att jag borde kunna släppa detta.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s