Den nyblivna tonåringen har visat små tecken på hur tonårshumöret kan påverka familjelivet detta sommarlov. Han vet exakt hur han ska manipulera sin lillebror för att skapa drama, som han sedan kan påstå att han är helt oskyldig till. Lillebror är ju enormt enkel att få i obalans, och har dessutom så starka kopplingar till sin älskade storebror att deras bråk gör hål i hans själ. Så det som är en liten lek av manipulation för storen, blir en serie av katastrofer för lillen.

Lillen är oförmögen att ta hand om sina känslor i dessa lägen, och jag kan inte förvänta mig att han ska hantera dessa situationer på ett annat sätt, för jag tror verkligen att han gör så gott han kan nästan hela tiden. Storen är trots allt tonåring, och det är ju något som jag lärt mig via mitt jobb, att tonåringar inte kan förväntas vara sitt allra bästa jag hela tiden. En fin kurator som jag känner sa att de borde ha en skylt som det står ”Tillfälligt ur funktion” runt halsen för att vi inte ska ha för höga krav på dem. Så jag är vuxen, och jag försöker medla och se till att ingens känslor kommer i kläm, och att de har förståelse för varandra trots allt.

Så till lillen hänvisar jag till att storen är tonåring, och de har sett tillräckligt många TVprogram om tonåringar för att ha viss insikt i tonårsbeteende. Storen försöker jag påminna om hur lillen behöver kämpa hela tiden för att hantera livet, och att han är så mycket känsligare än de flesta andra barn i hans ålder. Jag hoppas att detta lägger grund för en god relation dem emellan i framtiden.

Jag har en bror som möjligen har lite av samma problematik som lillen. Min ena bror är smart och plikttrogen, men var socialt begränsad som barn och i tonåren kanske han blev lite kufisk. Som vuxen hanterar han alla delar i livet (jobb, relation, familj) på ett bra sätt, men jag kan tänka mig att det kräver mer energi och ansträngning än för en annan människa. Någon gång när vi var i samma ålder som mina barn är nu, eller om det var något år senare, så slutade vi kommunicera. Allt vårt samröre hade då alltid slutat i bråk, och jag tyckte i min tonårsbubbla att han var en pinsam knäppis som jag kunde vara utan, så jag släppte den relationen helt, trots att vi bodde i samma hus. Jag har en annan, mycket yngre bror som jag tog hand om och gjorde saker med, men den bror som jag faktiskt växt upp med från början, och som jag inte minns livet utan (jag var två när han kom) kapades relationen med. Så här i efterhand kan jag se hur mina föräldrars uppmaningar om att inte prata med varandra, eftersom vi ändå alltid bråkade, bidrog till att vi gled ifrån varandra. Min bror är min bror, och vi träffas ibland, och jag tycker mycket om hans lilla familj, men jag har inte den nära relation med honom som jag skulle önska att jag hade med den enda jämnåriga människa som funnits hela mitt liv.

Så min förhoppning är att jag ska bidra till att mina barn fortsätter ha en nära relation för resten av livet, vilket jag är övertygad om att de kommer att ha glädje av.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s