Telefonsex

Eftersom mannen är bortrest i två veckor, har jag nu, vid uppnådd medelålder, äntligen lyckats ha någon form av telefonsex. Jag hoppas verkligen inte att chatten hackas, för med alla filmer och all kommunikation som står där, skulle jag behöva fly landet… Jaha, lite skam i kroppen hade jag ändå. Men gött med den närheten trots avståndet.

Mitt i semestern

Vi är tillbaka i stan efter ett antal dagar i fritidshuset, och dessförinnan hos mina föräldrar. I fritidshuset och hos mina föräldrar kunde jag sova som en stock, och även barnen har sovit ikapp, medan här i stan verkar det som förgjort att få en hel natts sömn, trots att det är här vi har de mest utprovade och påkostade sängarna och möjlighet att stänga ute allt dagsljus. För min egen del kan det ha att göra med att ett tandläkarbesök väntade så här på tisdagsmorgonen, och det är inte min favoritsysselsättning att besöka tandläkaren, trots att det var mycket länge sedan jag hade några problem som kräver ingrepp.

Hittills har jag inte fått den där riktiga semesterkänslan, trots att jag nu har nått mitten av min långa semester. Jag vet att orsakerna är det tunga arbetsåret jag har bakom mig, plus att mannen är bortrest, och även innan han reste larvade jag singelmamma, eftersom han var tvungen att jobba galet mycket. Jag har i alla fall avverkat en massa av sommarens måsten, och jag har kollat en del på Netflix och lyssnat på massor av poddar, men inte funnit läsro ännu. Normalt sett brukar jag ligga i hammocken och läsa mest hela sommaren, men den ron har jag inte kommit till ännu.

Det är otroligt privilegierat att ha två hus – ett i stan, med gångavstånd till massor av shopping och restauranger (nåja, inga högklassiga sådana på gångavstånd, då får man sätta sig på cykeln, men många valmöjligheter om man bara vill slippa laga mat), och ett på landet, men smultronställen på tomten och skogen intill knuten och världens bästa badsjö på andra sidan den lilla vägen. Jag älskar mina två boenden och kan ofta inte fatta hur lyckosam jag är som har dessa möjligheter, och det är med en känsla av att allt kan ryckas bort framför mig som jag tänker på detta.

Alla tidigare somrar har vi bokat minst en utlandsresa, och oftast dessutom någon kortare resa inom landet, men på grund av mannens planerade frånvaro under denna sommar, har vi inte bokat in något alls. Jag klurar på om vi ska hinna med en kortare resa mot slutet av semestern, men annars är jag så otroligt nöjd med att mest vara i våra hus, samt göra några besök hos släkt och vänner.

Landar?

Mannen har åkt på jobbresa och blir troligen borta i två veckor, så nu är det bara jag och barnen som ska försöka maxa sommardagarna. Vi åkte direkt till fritidshuset, förstås.

Lillen hamnar i dåliga tankar, och när han gör det försöker han döva dem med youtubeklipp. Dock stöter han på en massa klipp som bara späder på hans ångesttankar, och då blir det som en ond cirkel som han har svårt att bryta. Det som han har många tankar kring just nu, är tonårsbeteende. Han oroar sig för att han som tonåring kommer att börja röka, dricka alkohol, agera galet och ha sex. Detta är saker som han tycker är oerhört obehagliga, men som han tror att han kommer att tvingas till som tonåring (ej tvingas av andra, utan mer att hans hjärna ska tvinga honom till det).

Storen är väl mer stabil i psyket, men som tonåring är livet inte helt lätt. Han vill börja hjälpa till mer hemma, för att träna inför ett självständigt liv och för att tjäna mer månadspeng, men oftast hamnar han som en säck potatis med paddan i händerna och hörlurar på öronen, så att det inte går att kommunicera med honom.

Jag blir galen av att jag servar mina barn som om de vore bebisar, samtidigt som jag ska sköta alla större projekt helt på egen hand. I grunden så har jag väl tillräckligt med energi för att dra runt allt, men det är ensamt när mannen jobbar hela tiden och barnen försvinner in i sina egna världar. Och jag har ju semester, så det är orimligt att ha en massa måsten varenda jäkla dag.

Å andra sidan tar jag på mig mer än jag borde, och världen skulle inte krackelera om jag tog helledigt ett par dagar.

En (vanlig?) semesterdag

I morse vaknade jag efter nio timmars oavbruten sömn. Jag tog ett piller i går och fick dessutom en kunglig behandling av min käre make, och denna kombination gjorde susen, tydligen. Jag vaknade dessutom med mer av ett lugn i kroppen, vilket möjligen medicinen hjälpte till med.

Jag jobbar för att lillen ska komma ut och få solljus och frisk luft och röra på kroppen under dagarna. Han blir ångestfylld och avig om han inte får massor av kravlöst utehäng. Hans internettillgång är ransonerad under dagen, men när internet tar slut finns TVspelet kvar. Jag tvingade med honom på ett ärende jag skulle göra på cykel, men vi hann inte ens halva vägen innan jag sa åt honom att han lika gärna kunde cykla hem om han inte kunde vara trevlig, och då vände han på en millisekund. I dag har han tydligen surfat på speciella sidor, för han frågade vad en ”boner” är (han kollar bara på engelska saker). När jag försökte förklara så blev han så förnärmad att han ville radera hela frågan och konversationen.

Jag har släpat fram en massa ris och trädgårdsavfall från mina gömmor i allmänningen intill, och fått iväg allt till återbruket. En proppfull släpvagn blev det, och jag är riven här och var av grenarna från rosenbuskarna. Det tog så lång tid att jag inte hann dammsuga poolen, vilket var en annan plan jag hade för dagen. Det känns som om jag sliter rätt mycket denna semester, eftersom mannen inte hinner hjälpa till, och jag har skjutit allt som inte är akut på framtiden (till semestern).

Under ett av mina många ärenden i dag, blev jag catcalled av en tjugonåntingkille. Han var först trevlig och påstod sedan att jag var söt och fin och undrade om jag var gift. Jag sa att det var vänligt av honom att säga så till en fyrtiotvåårig tant, och han låtsades chockad över min ålder. Han hjälpte mig med det jag höll på med och tyckte att det var synd att jag var gift. Det hela hade varit så sjukt irriterande och obehagligt för tjugo år sedan, och rätt störigt för tio år sedan, men nu har jag nog passerat någon gräns, för jag var lite road och tyckte att det var rätt gulligt ändå. Killen i fråga hade nästan kunnat vara min son, och han var ju inte otrevlig på något sätt, så det gör väl inget, tänker jag. Men själv hade jag aldrig talat så till en okänd människa, och jag tycker ändå att det är ett gränslöst beteende, så det är nog mest åldersskillnaden som gjorde det harmlöst.

Jag lyssnar på alla sommarprat även denna sommar. Förra året provade jag det, och det var många program som jag inte hade lyssnat på alls om jag själv hade valt ut några, som var intressanta och lärorika, så för att inte missa något, och vidga mina vyer, så fortsätter jag på samma sätt. Det känns lyxigt att lyssna på sommarpraten, då det ligger mycket mer planering och tanke bakom dem jämfört med de poddar jag annars lyssnar på.

Stora barnet spelar fotboll, och i dag har jag skjutsat honom till två matcher. Efter den första var han positiv och nöjd med sin insats, och såg fram emot nästa. Under match två åkte min man iväg för att hinna se lite av spelet (själv känner jag att det är ungefär tre miljoner saker jag hellre gör än kollar på fotbollsmatch) men på väg dit fick han ett telefonsamtal från lagets ledare om att något hänt. Jag vet inte vad som skett, men tydligen har han fått ett slag mot huvudet och svimmat av en stund, vilket innebar att de var tvungna att åka till akuten. Nu måste han sova över där, för att de ska kunna observera honom under natten. Så denna kväll blev jag helt handlingsförlamad och har bara väntat på nya besked från sjukhuset. Jag lyckades i alla fall få lillen att somna, trots oron för storebror. Nu gäller det bara att kunna sova själv också. Stora barnet (som vanligtvis har svårt att sova borta) kommer inte att sova mycket i natt, då han ska bli väckt gång efter annan för att kolla läget, och mannen kommer väl också bli väckt i samband med det.

Så kan en helt vanlig semesterdag se ut.

 

Brist på sommarsex

På sommaren brukar alla måsten och all stress tona bort, och jag kan ägna mig åt livets olika glädjeämnen med fullt fokus. Sex blir då aktuellt och lockande på ovanliga platser och vid ovanliga tider, och med barnen i olika åldrar har det funnits olika sätt att kollra bort dem och ägna oss åt varandra för åtminstone en liten stund, om vi inte lämnat bort dem ett par dagar och haft 100 procent fokus på varandra.

Hittills är vi INTE där ännu i år. Mannen jobbar nästan dygnet runt, och han kommer att resa iväg inom kort, och jag har en massa praktiskt som jag fixar med plus en oro som inte lämnar mig, så den där öppningen för hämningslöst sex flera gånger per dag har inte kommit ännu. Jag har dock förhoppningar inför resten av sommaren, men det är mycket som ska hinnas med under den korta tid som mannen är ledig. Fram till dess får vi fånga de få möjligheter som finns bara.

Sommarlov för barnen

Den nyblivna tonåringen har visat små tecken på hur tonårshumöret kan påverka familjelivet detta sommarlov. Han vet exakt hur han ska manipulera sin lillebror för att skapa drama, som han sedan kan påstå att han är helt oskyldig till. Lillebror är ju enormt enkel att få i obalans, och har dessutom så starka kopplingar till sin älskade storebror att deras bråk gör hål i hans själ. Så det som är en liten lek av manipulation för storen, blir en serie av katastrofer för lillen.

Lillen är oförmögen att ta hand om sina känslor i dessa lägen, och jag kan inte förvänta mig att han ska hantera dessa situationer på ett annat sätt, för jag tror verkligen att han gör så gott han kan nästan hela tiden. Storen är trots allt tonåring, och det är ju något som jag lärt mig via mitt jobb, att tonåringar inte kan förväntas vara sitt allra bästa jag hela tiden. En fin kurator som jag känner sa att de borde ha en skylt som det står ”Tillfälligt ur funktion” runt halsen för att vi inte ska ha för höga krav på dem. Så jag är vuxen, och jag försöker medla och se till att ingens känslor kommer i kläm, och att de har förståelse för varandra trots allt.

Så till lillen hänvisar jag till att storen är tonåring, och de har sett tillräckligt många TVprogram om tonåringar för att ha viss insikt i tonårsbeteende. Storen försöker jag påminna om hur lillen behöver kämpa hela tiden för att hantera livet, och att han är så mycket känsligare än de flesta andra barn i hans ålder. Jag hoppas att detta lägger grund för en god relation dem emellan i framtiden.

Jag har en bror som möjligen har lite av samma problematik som lillen. Min ena bror är smart och plikttrogen, men var socialt begränsad som barn och i tonåren kanske han blev lite kufisk. Som vuxen hanterar han alla delar i livet (jobb, relation, familj) på ett bra sätt, men jag kan tänka mig att det kräver mer energi och ansträngning än för en annan människa. Någon gång när vi var i samma ålder som mina barn är nu, eller om det var något år senare, så slutade vi kommunicera. Allt vårt samröre hade då alltid slutat i bråk, och jag tyckte i min tonårsbubbla att han var en pinsam knäppis som jag kunde vara utan, så jag släppte den relationen helt, trots att vi bodde i samma hus. Jag har en annan, mycket yngre bror som jag tog hand om och gjorde saker med, men den bror som jag faktiskt växt upp med från början, och som jag inte minns livet utan (jag var två när han kom) kapades relationen med. Så här i efterhand kan jag se hur mina föräldrars uppmaningar om att inte prata med varandra, eftersom vi ändå alltid bråkade, bidrog till att vi gled ifrån varandra. Min bror är min bror, och vi träffas ibland, och jag tycker mycket om hans lilla familj, men jag har inte den nära relation med honom som jag skulle önska att jag hade med den enda jämnåriga människa som funnits hela mitt liv.

Så min förhoppning är att jag ska bidra till att mina barn fortsätter ha en nära relation för resten av livet, vilket jag är övertygad om att de kommer att ha glädje av.

Nya jobb

Min finaste kollega och vän fick ju nytt jobb innan jag fick det, och sedan fick jag nytt jobb på rekordtid. En annan kollega har sökt sig bort, men har inte lika lätt att hitta något annat (på grund av en annan utbildning) men i går fick jag veta att även han har fått ny tjänst. Det började med ett samtal från en chef i en annan kommun, och jag fick ge referens till denna kollega, och bara ett ögonblick senare hörde han av sig och hade fått jobbet. Det känns jättefint att just den kollegan kommer därifrån, för han har misshandlats rejält av sinnesslöa chefen och mådde jättedåligt innan ledigheten tog vid.

I och för sig verkar sinnesslöa chefen ta allt med ett alarmerande lugn, men nu blir det bråda dagar att försöka hitta ersättare till alla som slutar.

Avslutning

Jag hade de fina kollegorna från förra jobbet här på middag förra veckan. Vi hade det så himla trevligt. Visst, vi ältade en del kring det som hänt, och peppade de stackare som kommer att bli kvar att hålla fokus på rätt saker, men samtidigt hade vi helt andra samtalsämnen som var roliga och lättsamma, och det fanns så mycket kärlek och omtanke runt middagsbordet. Det är först nu, när jag och fler med mig, har frigjort oss från de mörka, deprimerade typerna, som lade band på allt lättsamt och trevligt, som vi har hittat detta hos varandra. Alla har dolt dessa sidor på jobbet, eftersom de informella ledarna på ett subtilt sätt markerat att ett sådant (socialt och lättsamt) beteende inte är accepterat eller eftersträvansvärt på vår arbetsplats.

Till min middag kom dessa människor med leenden, stora hjärtan och fina presenter, och vi hade en kväll som drog ut på tiden. Jag hade sagt till min man att de troligen skulle åka hem runt 20-snåret, då starttiden var tidig för det hela, men de satt kvar och pratade och pratade, och det var nog närmare midnatt när alla hade gått och jag kunde röja undan. När de gick bestämde vi att en uppföljning är önskad, så under hösten får jag försöka ordna något igen, tänker jag.

Nu har jag i alla fall satt punkt för mina tre år på denna arbetsplats. Av chefen fick jag en slokig solros som jag slängde dagen efter, och av mina kollegor fick jag maffiga, pigga blommor (som fortfarande är jättevackra) och andra presenter, och det känns rätt symboliskt.

Obalans

Jag fortsätter att ha oro i kroppen, och kan aldrig riktigt slappna av i min ledighet. Det är mycket som jag vill hinna fixa nu när jag äntligen är ledig, och dagarna försvinner medan jag försöker rensa och fixa. Den där ledighetskänslan har inte infunnit sig, trots att jag har varit ledig i nästan två veckor nu (!).

Jag har slutat med sömnmedicinen, och det kanske inte var helt genomtänkt. Jag blev less på att jag glömde ta medicinen i tid när jag pysslar med mina saker på kvällarna, och jag går och lägger mig senare och senare (vilket startade för minst en månad sedan, när det slutade bli mörkt), så jag tänkte strunta i det. Om jag inte får tillräckligt med sömn på natten, kan jag alltid lura en stund i uterummet eller hammocken under dagen, tänkte jag. Men det går inte. Min rastlöshet förhindrar dagsömn, och på natten sover jag runt fem timmar, så det är bara att börja med medicinen igen.

Det som hände under det senaste året fortsätter snurra i mina tankar, och jag vet inte riktigt hur jag ska släppa det. Jag vill blicka framåt nu, och bara minnas det som var bra och släppa alla oförrätter, men jag verkar oförmögen till det. Jag skulle kunna älta detta i evigheter, känns det som. Å andra sidan är det bara drygt två veckor sedan jag fick veta att jag fått nytt jobb, så i min sega skalle kanske det är för mycket begärt med den snabba omställningen.

Den deprimerade kollegan, som troligen var grundorsaken till allt helvete, hörde av sig på den första semesterdagen och skrev något överslätande. Kollegan ”beklagar” att det blev som det blev och hoppas att ”vi” kan lära oss något av det som inte blev bra. Det kändes i och för sig bra att personen hör av sig för att på så sätt sätt punkt för vårt samröre (för nu kommer jag aldrig mer jobba med den kollegan, eller de två idioter som är kvar, eller den sinnesslöa chefen igen, det tänker jag se till), men samtidigt känns det verkligen som att kollegan slipper undan så jävla lätt nu när jag skriver något positivt tillbaka och också hälsar lycka till. Men jag får återgå till min tanke om att det är straff nog för denna person att befinna sig i sitt eget huvud, och hantera alla de begränsningar som personen har socialt och känslomässigt. Jag vinner, för att jag skickar ut kärlek, och det är vad jag får tillbaka från alla håll där det finns en kärna av en riktig människa. Jag får verkligen så mycket positivt från så många håll att jag borde kunna släppa detta.

 

Ledighet

Jag vacklar mellan rastlöshet och orkeslöshet i min nyfunna frihet. Att jag slipper tillbaka till skiten på mitt gamla jobb känns obeskrivligt ofattbart. Det kändes som om jag gick över alla mina gränser där i slutet, och tuffade på trots att jag egentligen inte orkade alls de sista veckorna. Jag är mycket stolt över att jag behöll ett trevligt förhållningssätt hela vägen trots att jag hade kollegor som gjorde allt för att förstöra arbetet.

I går ville jag nog helst ligga och vila hela dagen, och började med några timmar i sängen sträckkollandes på Ditte och Louise, fastän solen sken utanför. Sedan kom jag igång med lite trädgårdsjobb och fick ut ungarna till ett evighetslångt bad i poolen, som äntligen har kommit upp i badtemperatur. Gårdagens måltider lyckades bli fräscha och goda, om än enkla, som om jag hade planerat en perfekt ledig dag, när var helt oplanerat.

Mannen jobbar fortfarande, och kommer att göra det i många veckor till. Dock kan jag tänka mig att det är enklare att jobba, när han får komma hem till ett hushåll som är pysslat med under dagen, i stället för att behöva komma hem och fixa käk, tvätta kläder, tömma diskmaskin och så vidare. Jag har ju inte varit till mycket hjälp där under de senaste månaderna. Nu orkar jag mer.