Som en ketchupflaska

I går fick jag och min man ett mejl från skolpsykologen, där hon frågade om de på något sätt kunde hjälpa till att skynda på processen med utredning för lillen. Jag tänkte att om de nu kunde hjälpa till med det, hade jag förväntat mig hjälp för väldigt länge sedan, men svarade att vi tar all hjälp vi kan få för att påskynda kommande utredning. Vi skulle också försöka hitta en tid för samtal kring detta. Detta skedde vid lunchtid, och bara några timmar efter det, hörde de av sig till min man från BUP (alltså under sista rycket på fredagseftermiddagen) och sa att de hade fått ett återbud på en intensivutredning som ska börja på måndag förmiddag, och undrade om vi ville ta det. En intensivutredning ska vara klar på en månad, och det känns som den bästa gåva vi kunde ha fått. Det kommer förstås inte lägligt när det gäller jobbet, för det är inte så enkelt att vara frånvarande en massa under kommande veckor, vilket kommer att behövas under utredningen, men det får lösa sig, för nu prioriterar vi detta. På ett sätt känns det som om jag inte riktigt kan tro att det är sant, att något ska gå fel och det inte blir av. Vi har väntat på utredning sedan årskurs två, och nu går han i femman, och på senare tid har det känts som om det aldrig kommer att hända.

Annonser

Lite kaos kanske

Jag såg min förra chef i dag, i samband med en utbildning som var förlagd till min arbetsplats. Jag lyckades se oberörd och glad ut och vinkade lite från håll, trots att jag föraktar henne för det hon utsatte oss för under de sista månaderna. Jag har nog lämnat det bakom mig, för jag känner inget speciellt nu, mer än att jag kommer att se till att inte arbeta med henne på något sätt i framtiden.

Så klämde jag in mitt sjukhusbesök också, och hade bättre marginaler denna gång. Jag lyckades hitta en parkeringsplats utan större mankemang och kom i god tid. Dock upptäckte jag att jag hade haft så brått att komma iväg att jag hade lämnat kvar min telefon på mitt skrivbord, vilket betydde att jag skulle sitta i väntrummet helt utan internet och utan förströelse… Det kändes först lite obehagligt, men efter bara några sekunder hörde jag mitt förnamn ropas upp och suckade av lättnad. Dock såg jag förvånat min namne (tydligen) följa med sköterskan och jag stirrade säkert efter dem med öppen mun. Tack och lov var väntan inte särskilt lång innan jag blev hämtad ”igen”, och allt gick smidigt hos tant doktorn. Tydligen finns en ny, moderniserad vårdplan för dessa problem, med en mer ingående koll initialt efter operation, vilket gör att många slipper gå på en massa efterkontroller. Så nu håller jag tummarna för att jag är en av de lyckliga som inte ligger i större riskzon för nya cellförändringar än den som inte har drabbats alls, vilket skulle bespara mig oro och sjukhusbesök de närmaste åren.

Och lite kaos är det ändå med lillen, även om vi oftast hanterar hans förmågor och oförmågor på ett sätt som besparar honom de värsta utbrotten och djupaste dalarna. Men jag orkar inte vara superpedagogisk hela tiden, nu när jag jobbar så jäkla mycket att energin oftast är tvärslut när kvällen kommer, och jag pallar inte att planera allt i förväg och pusha på rätt ställen och släppa på linan vid rätt tillfällen. Att hjälpa till med läxan kan ta hela kvällen och ibland måste jag skita o det, för att jag tror att han råkar alltför illa ut av att det inte blir gjort, och jag bara behöver vila.

Vila för mig har varit att glo på dåliga TVserier och surfa och spela fåniga spel på paddan och inte prata så mycket alls på hela kvällen. När jag inte orkar annat, så vet jag att det inte blir bra om jag ändå tvingar fram någon slags effektivitet. Jag har gjort det förr i livet, alltså inte lyssnat på behovet av vila, och det blev INTE bra.

Plus att kvällarna redan utan läxläsning innebär rätt mycket pushning ändå. Om jag inte ligger på som en igel angående samtliga steg för att komma i säng, så somnar han för sent för att vara riktigt utvilad och det är förstås inte alls bra för honom. Nu har jag dock inte pallat att vara den som hela tiden ser till att allt sker i tid. Jag väcker på morgonen, fixar frukost och lockar ner honom. Många gånger lägger jag fram kläder och packar väskan och nästan tar på honom allt innan han kommer iväg till skolan. På kvällarna börjar jag jättetidigt att påminna om kvällsmat, bad, mediciner, tandborstning och så vidare. Varje steg är så jäkla segt. Ibland (oftare numera) orkar jag inte, och då blir det sent, både sent till skolan och sent i säng.

Nä, lugnt är det kanske inte ännu.

Kaos?

Jag har inga kaostankar längre. Kanske jag måste byta namn på dagboken? Det är rörigt och lite mycket, men kaoset är borta och jag befinner mig i en frisk miljö på jobbet.

Ikapp?

Denna vecka har varit lugnare, och ett inställt möte denna eftermiddag gör att jag känner att jag nu har jobbat ikapp så pass att jag hinner ägna mig åt saker som inte ligger högst på priolistan. Vilken skön känsla, efter en massa veckor med saker som hänger i luften och alldeles för mycket att göra på alldeles för lite tid.

Jag har äntligen blivit kallad till sjukhuset för att de ska kolla upp att mina celler håller sig oförändrade och fina. De skulle kalla mig inom 3-6 månader efter operationen, vilken skedde i februari (? minns knappt), så de ligger nog lite efter där med. Så i morgon blir det ännu en stressdag, där jag ska hinna med ett sjukhusbesök mitt i arbetsdagen, men jag hoppas att det blir lite mindre panikstressigt än förra gången. Jag kommer att ge mig själv hela fem minuter mer för att hitta parkeringsplats denna gång. Och jag håller tummarna för att alla skräpceller är borta och jag kan fortsätta känna mig frisk.

Eller frisk, förresten. Jag har inte känt mig frisk alls den senaste tiden. I helgen började jag nysa och snora som om en massiv förkylning var på gång, och det fortsatte lite i måndags. I går var jag bättre och gick på sången, men fick avbryta efter halva, då halsen började värka och det inte kändes avslappnat att ta de högre tonerna. I dag har jag känt av mindre av förkylningssymptomen, men har inte varit direkt pigg i kroppen, så frisk kan jag väl inte kalla mig. Huvudsaken är att jag inte behöver vara hemma från jobbet i alla fall, för det har jag verkligen inte tid till just nu.

 

En smula energi

Efter en lååång arbetsdag, som var megaintensiv i vanlig ordning, blev det ett oplanerat fackmöte en stund innan det var dags att cykla hemåt. Flera punkter som irriterat mig på det nya jobbet togs upp, och dessa skulle dryftas på ett samverkansmöte nästa vecka. En kollega uttryckte sin uppskattning för min förmåga att detektera och sätta ord på företeelser som inte fungerar på min nuvarande arbetsplats. Möjligen kom berömmet med anledning av att ett nytt skyddsombud måste utses, och kollegan kanske hoppas att jag ska ta den tjänsten, men jag hoppas att det var ärligt menat.

På något sätt hade jag trots allt en del energi kvar när jag kom hem, så efter en snabb middag har jag hunnit klippa gräsmattan innan regnet och mörkret kom, samt plocka lite björnbär. Jag har också satt igång tvätt, och vikt en del ren tvätt, plockat ur diskmaskinen, tillagat granola, undervisat lillen i samhällskunskap, tvättat håret på lillen och bytt lakan i sängen. Kanske det är en helt vanlig kväll för andra, men jag känner mig som en superhjälte som orkar fixa det efter en sådan krävande arbetsdag. I de flesta fall lyckas jag med en uppgift, typ åka och handla, och sedan kryper jag ihop framför en eller flera skärmar för resten av kvällen.

Nu önskar jag fler kvällar med energi, så att jag blir klar med några projekt som påbörjats här i huset.

Remissönskan

Mannen tog lillen till familjeläkarmottagningen i dag, för att försöka få en remiss till en privat vårdgivare som kan ge honom den utredning han behöver, eftersom vårt landsting inte tror att de kan erbjuda en sådan förrän nästa år – alltså tre år efter vi först sökte hjälp.

Läkaren kunde inte ge besked om detta i dag, utan skulle ta det med sin chef, och jag har sannerligen inga stora förhoppningar om att det ska fungera den vägen, men lite av ett hopp finns ju trots allt.

Social helg

Vi var kvar i stan i helgen, då det vankades en del sociala aktiviteter. Det var skönt att inte behöva planera för en resa till fritidshuset, och jag hann med lite extra omsorg om huset, men efter en social helg är jag jättejättetrött. Hur gör folk som har olika sociala aktiviteter mest varje dag, och som har middagar med folk varje helg? Jag fick träffa mina närmaste vänner vid ett par olika tillfällen i helgen, och det gör mig glad och tillför mycket, men jag blir ändå så himla trött.

Och i och med en del stök och måsten i helgen, så har vi bara hunnit ligga en enda gång under hela föregående vecka. Det var riktigt härligt, men håller det på att gå utför med vårt samliv nu?

Kontraster

Jag skjutsade in min uppklädde man till stan, för att han skulle ut och äta middag med en kinesisk miljardär, som skulle bjuda på äkta kinesisk mat. När jag kom hem satt stora barnet och åt Gorbys piroger. Jag och lillen åt en näringsrik måltid bestående av tortillachips med ostsmak, färdiga köttbullar värmda i micron och äppelklyftor. Vi rundade av med en isglass…

Huvudvärkshelg

Jag hann till mammografin med minsta möjliga marginal. Detta efter jag kört runt sjukhuset i kringelikrokar på jakt efter en parkeringsplats medan svetten bröt fram. Till slut ställde jag bilen på en personalparkering, och sprang som en dåre mot sjukhuset, och tog trapporna upp, för att det skulle gå snabbare än hissen. Prick på utsatt tid stod jag vid receptionen och flämtade. I vanliga fall är jag ute i god tid och behöver sitta och vänta ett tag innan bokade tider, men denna gång hann jag knappt slå mig ned innan det var min tur.

Det gjorde ont och kändes fullkomligt onaturligt att dra i skinnet och pressa vävnaden på det där sättet. Tanken att detta ska ske vartannat år fram till 74 års ålder gör att jag ser framför mig en tant med väääldigt långa tuttar vid den sista undersökningen. Men att avstå är inte ett alternativ efter mina upplevelser förra vintern.

Nu har jag haft huvudvärk i ett sedan fredagen anlände och jag äntligen kunde slappna av. Jag har trott att jag inte har varit stressad, utan bara haft mycket att göra, men helgens huvudvärk och dessutom magkatarrkänningar (som jag inte har haft på åratal) gör att jag förstår att jag måste se till att ha bättre förutsättningar att jobba för att inte slita ner mig igen. Jag hoppas på kommande vecka.

Trots att vårt besök i fritidshuset bara blev ett knappt dygn långt, så hann vi med att plocka all frukt (vilket var en bråkdel av normalskörden – EN korg full istället för fyra korgar plus lövkorgen och allt annat jag hittade att lägga äpplena i föregående år). Vi hann också gräva upp potatisen, där skörden hade blivit väldigt mycket större än jag befarat. Efter jag satte potatisen till att blasten vissnade hade det knappt regnat ett dugg, så jag förväntade mig inget alls, men vi har nog potatis så att det räcker fram till jul.

Så efter denna helg hoppas jag att jag får mer balans i tillvaron.

”Fullt upp”

Jag borde sätta in en kopia av min kalender i ”dagboken”, för de senaste två veckorna har varit helt galna. Nu har jag faktiskt tagit mig mer än halvvägs igenom denna vecka, och då finns det hopp om att jag överlever. Otaliga gånger under de senaste veckorna har jag varit tacksam över all min erfarenhet, vilken gör det möjligt att köra på trots att jag inte har en sekund till att planera framåt och få struktur på min tillvaro. Jag tror inte att någon har upptäckt någon bristande kvalitet i mitt arbete.

Just nu längtar jag bara efter att få lite ”vardag”, där jag hinner planera och tänka och hitta en balans i allt. På fredag kommer jag att hinna landa en aning, och nästa vecka torde bli mycket lugnare än denna.

Som grädde på moset inser jag att jag har en mammografi inbokad i morgon, inkilad mellan tusen andra saker, helt utan marginal för stopp i trafiken eller svårigheter att hitta parkering. Om allt går min väg i morgon så funkar det. Det blir mitt livs första mammografi och jag har inte hunnit bli nervös inför den ännu, då jag har haft annat som upptagit mina tankar. Jag hinner förstås bli sömnlös i natt av oro, men jag tror att jag verkligen behöver sova efter dessa fullproppade dagar.