Skrutt

Jag är tröttare än trött och har inte alls hunnit med i dag. Min chef har, utan att kolla med mig, satt mig på arbetsuppgifter som jag inte är kvalificerad för, och jag har inte haft en sekund att ta upp det med henne, för att se vilka förväntningar som finns från hennes sida, då hon är fullt medveten om att detta går utöver vad jag är utbildad för. Jag jobbade över en massa, och hjärnan har inte hunnit med, så hela det megalånga mötet i slutet var en plåga.

Jag ångrar inte att jag bytte jobb, för detta känns ändå mycket friskare än kletet som jag satt fast i tidigare, men det var helt klart mycket lugnare tempo på förra jobbet. Så här galet mycket var det länge sedan jag hade. Plus att någon hade försökt sno min cykel, men inte lyckats (pga fastlåst), och på det andra jobbet behövde jag knappt låsa den med ett lås (glömde massor av gånger och ingen rörde den). Nu måste jag hitta en annan plats för cykeln.

Samtidigt har det serverats fabulösa eftermiddagsfikor varje dag, och folk är trevliga och vänliga, så det ligger på plussidan. Bara jag kommer in i allt och vissa saker reder ut sig, kanske det känns rätt lugnt.

Mannen är bortrest och jag hade ångest för att barnen var ensamma så länge när jag jobbade över. Sedan var jag alldeles för trött för att laga mat, så vi åkte direkt till shoppingcentret och åt efter jag kom innanför dörren, och nu tänker jag inte göra ett dugg mer i kväll. Tack och lov för världens snällaste barn, som gör allt för att det ska kännas bra när jag berättat om en tung dag på jobbet.

Annonser

Skolstart

Lillen mår egentligen bra av de rutiner som skolan innebär, och det där att han cyklar till och från skolan är jättebra för att hans kropp och koncentration ska komma igång. Han är en mästare på att bara hänga hemma. De bästa dagarna för honom är när vi inte har något planerat, och ingen hälsar på. Men det han behöver för att utvecklas är förstås mer än stilla dagar på hemmaplan utan några överraskningar.

Skolan är bra, i det att den till stor del är förutsägbar, och han möter lagom mycket utmaningar på en vanlig skoldag. Ovanliga skoldagar hanterar han inte bra, och många gånger har han fått vara hemma istället för att följa med på utflykter eller friluftsdagar, då han blir så stressad och mår dåligt över att inte veta exakt hur det blir.

I år kändes skolstarten förhållandevis lättsam. Han fick lite panik ett par dagar innan, för att han hade fått för sig att hans kompis skulle byta skola, men när de började var kompisen kvar, så jag vet inte var han hade fått det ifrån. Han har en ny idrottslärare, som jag måste skriva till angående alla hans begränsningar på idrottslektionerna, men han kände positiva vibbar därifrån. Han har oändligt svårt att komma igång på morgnarna, och jag får nästan bära ner honom till köket och sätta skeden i handen på honom för att det ska hända något. Vi måste nog starta jättetidigt, då han inte reagerar bra på den stress som uppstår när han har tagit en halvtimme på sig att få i sig lite flingor och mjölk och tiden börjar ta slut.

Han har glömt en massa sedan förra terminen, och multiplikationstabellen, som satt som berget för två somrar sedan, den verkar halvt bortglömd. Där får vi göra en insats igen. Men det som kändes så jobbigt bara förra veckan, det börjar rulla på så smått, så det kanske kan bli en bra termin för honom. Jag hoppas så att det blir det.

Stjärnhimmel

I helgen upplevde jag en alldeles fantastisk stjärnhimmel, som avslöjade fler stjärnor än jag sett under hela mitt vuxna liv. I barndomen kunde jag ligga i en snödriva en klar vinterkväll, och begrunda de otaliga stjärnorna som kunde bevittnas från min lilla norrländska by utan störande ljus eller föroreningar.

I helgen skulle vi gå ut och titta på den nyinstallerade belysningen i vårt byggprojekt vid fritidshuset, och upptäckte att natten var höstsvart och himlen stjärnklar, så vi släckte all belysning och begrundade himlen i stället.

Att verkligen se stjärnhimlen i vuxen ålder, kan bli en ganska existentiell upplevelse. Min obetydlighet och litenhet i universum blir så uppenbar. Universums oändlighet blir så påtaglig. Det var en näst intill religiös känsla som drabbade mig där på fritidshusets trädäck, och jag vet inte om det var att jag böjde nacken så länge som gav en yrsel som gjorde mig knäsvag, eller om det var upplevelsen och insikterna i sig som gjorde att jag rent fysiskt tappade fotfästet.

En titt på en stjärnhimmel kan bli en riktig tankeställare.

Sommarprat

Precis som förra sommaren, bestämde jag mig för att lyssna på samtliga sommarprat, och inte bara välja ut de personer som jag redan känner till och som verkar intressanta. Det har varit mycket bra att i alla fall ge alla en chans, även om jag slutat lyssna på några få, och somnat till under några sommarprat, så har jag upptäckt en massa intressanta människor och tankar. Jag är inte klar med alla riktigt, men tänkte att jag skulle försöka komma ihåg vilka som var bra, och som jag kan återvända till och kanske använda på jobbet.

Rickard Söderberg var fin och enkel att följa med många goda tankar. Lämplig för jobbsyften.

Negra Efendic var inspirerande och delar kan användas på jobbet. (Även Sarah Sjöström)

Johan Hakelius gav inblickar i en värld som jag känner till väldigt lite. Han talade utifrån kända målningar, och det var intressant och utbildande.

Rickard Tellström pratade om människans förhållande till mat på ett lättillgängligt sätt. Kanske delar kan användas på jobbet?

Cherihan Abdulle kan användas som inspiration gällande vänskap och att hitta sin väg.

Linda Boström Knausgaard om bipolaritet.

William Spets – fin och ungdomarna känner till honom. Intressant och lättillgänglig.

Linnea Claesson – självklart!

Johan von Schreeb? ebola och insatser vid humanitära katastrofer.

Johan Kuylenstierna – bra om miljö och hållbarhet.

Jerzy Sarnecki – om varför människor begår brott.

Kalle Lind var rolig i allmänhet, och i synnerhet pga vår familjs kopplingar till Eslöv.

Lisa Ekdahl – så fint och tårframkallande när hon berättar om sin far.

Fredrik Backman – särskilt i början om hur man hittar sin väg i livet. Perfekt på jobbet.

Aron Andersson om att förhålla sig till sitt handikapp.

Miriam Bryant – intressant hela tiden!

Jonna Bornemark – bäst på hela sommaren! Om filosofi och autism och religion. Älskade det!

Jacob Mühlrad – om att ha det svårt i skolan och sedan lyckas.

Anders Göransson – polisens perspektiv. Bra slutsatser.

Magda Gad – sjukt gripande.

 

 

 

Nervarvad?

I går var det söndag och vi skulle åka hem från ett alldeles för kort besök i fritidshuset. Vi hann i alla fall klart med det finlir som var kvar på byggprojektet, trots att vi var kvar i stan större delen av lördagen, på grund av sonens fotbollsspelande. Då, på söndagen, efter lite äppelplockning, hallonplockning och handsågande, kände jag att jag hade kommit ner i varv på det sätt som jag brukar under sommarledigheten. Åh, den där känslan, att somna i solstolen med ett sommarprat i örat som stegvis försvinner ur medvetandet. Efteråt var jag seg, men lycklig över att jag faktiskt uppnådde känslan under denna sommar, även om det var efter en veckas arbete på nya jobbet. Sedan utmanade jag ödet genom att glömma ta sömnmedicinen, så jag vaknade 5:30 helt i onödan, men det känns ändå helt ok.

 

 

Första veckan avklarad

Den första arbetsveckan på nya jobbet är avklarad, och jag är förstås trött, men är helt säker på att det var rätt beslut av mig att byta arbetsplats. Det är vansinnigt skönt att kunna vara trevlig och normal mot alla utan att ses som en ytlig människa som inte passar på arbetsplatsen.

Den attityden som de förskräckliga exkollegorna hade mot mig och andra kollegor var nedbrytande, och effektiv i sin strävan att bevara en maktansamling hos några människor och ett arbetssätt som inte avslöjade inkompetensen hos vissa. Nu är den alliansen bruten, och den flummiga och inkompetenta exkollegan har inget skydd längre. Bossiga tanten har tydligen försökt skapa allianser med de nyanställda, men hon har inte lyckats ännu. Hon är dock psykopat och kommer att vrida till allt tills hon har den position hon önskar – annars slutar hon nog. Jag har vänner kvar på arbetsplatsen, även om de flesta lämnade under försommaren, så jag kan inte låta bli att informera mig om situationen.

Jag tror att det nya jobbet och känslan där, gör att jag lyfter blicken och skakar av mig det hemska som jag och flera andra var med om under föregående år. Mitt hår börjar återfå lite glans, och jag ser definitivt inte grå ut i ansiktet länge (jag har värsta solbrillebrännan, då jag fortfarande inte använder solkräm. Om jag blir rynkig som ett russin har jag bara mig själv att skylla.) På nya jobbet förutsätter alla att jag är sjukt kompetent (vilket jag ÄR) och det lyfter mig. Att börja på nytt jobb tar energi, men det känns jäkligt bra, och jag har inte haft ångest eller oro kring något.

 

Kära dagbok

I dag har det hänt en massa oviktiga och livsomvälvande saker för alla människor på jorden, och för min egen del vill jag minnas att i dag var dagen då:

Jag gick in till chefen och konstaterade att jag behöver en jobbmobil, och jag hann inte ens avsluta meningen innan jag fick ett godkännande. (Detta efter en kollega hade trott att chefen aldrig skulle säga ja till detta, då det skulle innebära att en massa andra anställda måste få samma arbetsredskap, och detta inte finns inom budget. Jag passade på att säga att även denna kollega behövde jobbmobil, och chefen svarade positivt även på detta. Själv minns jag inte ens tiden innan jag hade jobbmobil, så denna arbetsplats ligger som lite efter.)

Jag åt mitt livs godaste wienerbröd. ÅhMajGaaad vilken fabulös upplevelse. Det var en absolut nygräddad delikatess som inte svalnat riktigt ännu, med en något mer gräddad frasig yta, och sedan tuggan som fullkomligen smälte i munnen, och vaniljkrämen i perfekt konsistens. Denna nya arbetsplats ger oanade frosserimöjligheter. Eller oanade… det var kanske inte så svårt att lista ut.

En trist sak var att sonen förskräckt kom och berättade att en liten fågel satt fast i nätet som jag slängt över vinbärsbuskarna för att få några bär kvar när jag äntligen hade tid att plocka dem. Jag låg skönt avslappnad i uterumssoffan när han kom med beskedet, och jag flög upp som ett skott. Den lilla, bräckliga varelsen var förstås vettskrämd när jag försökte pilla loss den, och stirrade stint på mig. Jag bad sonen att raskt hämta en sax, då jag såg det som den skonsammaste lösningen, och han störtade iväg. Jag klippte loss fågeln, men kunde inte riktigt få bort den sista plasten från nätet, men klippte så nära jag vågade, och plötsligt flög fågeln iväg utan några bekymmer. Jag hoppas den lilla krabaten inte skadats av detta.

För därefter ville jag förstås snabbt rycka bort det dumma nätet, och sonen skulle hjälpa mig plocka de få bär som faktiskt satt kvar på busken trots att fåglarna uppenbarligen ätit både underifrån och genom nätet, och då hittade jag en betydligt större krake, troligen en trast, som för länge sedan snurrat fast sig rejält i nätet och förmodligen dött en plågsam död. Det var mest bara skelettet och fjädrarna kvar, men det luktade blä, och mitt samvete plågade mig. Jag slängde nätet i soptunnan, men lyckades inte på något smidigt sätt snurra loss trasten, så även den fick följa med i soptunnan, som troligen kommer att stinka värre än någonsin fram till nästa tömning om två veckor. Jag kommer aldrig ha nät i trädgården i framtiden, om jag inte har fått tag på någon variant som garanterat inte fångar de fåglar jag har försökt hålla undan.

För övrigt var det en ljuvlig, solig dag, och jag lyckades komma hem i hyfsad tid från jobbet, så att jag hann njuta en smula av det. Fast mest ifrån cykeln, då jag drog iväg på några ärenden.

Tillbaka till verkligheten

Jag har inte känt behov av att skriva av mig på en månad, och en del kan jag skylla på att jag lämnade in min älskade jobbdator till gamla jobbet för ett tag sedan, och det känns trögt att skriva på paddan, men mest handlar det om att livet har varit rätt gnisselfritt, och vissa gånger rent av idylliskt här under sommaren.

Jag har inte vilat på samma sätt som jag vanligtvis gör under somrarna, dels för att jag nog hade lite för många projekt att ta tag i och för att mannen jobbade en hel del, vilket gjorde att jag fungerade lite som ensamstående under en period, men mest handlar det nog om att jag aldrig fick ordentligt med ro i kroppen efter det föregående årets turbulens. Jag lyckas alltså beskylla mitt förra jobb (eller i alla fall ett gäng knäppisar där) för att jag inte fick någon riktig sommarvila i år.

Men i stort har sommaren varit fin, även om den gick himla fort. Vi har haft ett byggprojekt vid fritidshuset som innebar att jag faktiskt började bygga på riktigt. Mannen var projektledare, men jag hjälpte till att gräva, kapa plank, skruva trall och greja. Nu har vi bara lite finlir kvar innan projektet är avslutat, och oj, vad jag tänker njuta av det under kommande år. (Byggprojektet ger större avskildhet vid utevistelse, samt möjlighet att bedriva kvällstvagningen utomhus, så det har redan gett en massa. Jag älskar tydligen att vara naken, och att min karl är naken…)

Mitt nya jobb har dragit igång, vilket känns rätt skönt. Jag längtar tills allt har fallit på plats, för än så länge är det mycket som hänger i luften, men mottagandet från mina nya kollegor har varit fint. Snart tänker jag att jag ska skriva ner mina första intryck av mina nya kollegor, för att det kan vara kul att gå tillbaka till om ett år eller så, när jag troligen har sett deras riktiga jag.

Jag kommer att begära möte med min nya chef inom kort för att önska/begära vissa arbetsredskap som jag har haft på tidigare arbetsplatser. Det hade jag inte gjort innan jag uppnådde min nuvarande aktningsvärda ålder. Jag gillar att bli äldre och våga kräva saker (det behöver inte nödvändigtvis höra ihop med ålder, men för mig har det gjort det.) Nu hoppas jag att mina krav ska hörsammas.

Telefonsex

Eftersom mannen är bortrest i två veckor, har jag nu, vid uppnådd medelålder, äntligen lyckats ha någon form av telefonsex. Jag hoppas verkligen inte att chatten hackas, för med alla filmer och all kommunikation som står där, skulle jag behöva fly landet… Jaha, lite skam i kroppen hade jag ändå. Men gött med den närheten trots avståndet.

Mitt i semestern

Vi är tillbaka i stan efter ett antal dagar i fritidshuset, och dessförinnan hos mina föräldrar. I fritidshuset och hos mina föräldrar kunde jag sova som en stock, och även barnen har sovit ikapp, medan här i stan verkar det som förgjort att få en hel natts sömn, trots att det är här vi har de mest utprovade och påkostade sängarna och möjlighet att stänga ute allt dagsljus. För min egen del kan det ha att göra med att ett tandläkarbesök väntade så här på tisdagsmorgonen, och det är inte min favoritsysselsättning att besöka tandläkaren, trots att det var mycket länge sedan jag hade några problem som kräver ingrepp.

Hittills har jag inte fått den där riktiga semesterkänslan, trots att jag nu har nått mitten av min långa semester. Jag vet att orsakerna är det tunga arbetsåret jag har bakom mig, plus att mannen är bortrest, och även innan han reste larvade jag singelmamma, eftersom han var tvungen att jobba galet mycket. Jag har i alla fall avverkat en massa av sommarens måsten, och jag har kollat en del på Netflix och lyssnat på massor av poddar, men inte funnit läsro ännu. Normalt sett brukar jag ligga i hammocken och läsa mest hela sommaren, men den ron har jag inte kommit till ännu.

Det är otroligt privilegierat att ha två hus – ett i stan, med gångavstånd till massor av shopping och restauranger (nåja, inga högklassiga sådana på gångavstånd, då får man sätta sig på cykeln, men många valmöjligheter om man bara vill slippa laga mat), och ett på landet, men smultronställen på tomten och skogen intill knuten och världens bästa badsjö på andra sidan den lilla vägen. Jag älskar mina två boenden och kan ofta inte fatta hur lyckosam jag är som har dessa möjligheter, och det är med en känsla av att allt kan ryckas bort framför mig som jag tänker på detta.

Alla tidigare somrar har vi bokat minst en utlandsresa, och oftast dessutom någon kortare resa inom landet, men på grund av mannens planerade frånvaro under denna sommar, har vi inte bokat in något alls. Jag klurar på om vi ska hinna med en kortare resa mot slutet av semestern, men annars är jag så otroligt nöjd med att mest vara i våra hus, samt göra några besök hos släkt och vänner.