Käk till lillen

Det händer inget på BUP-fronten, så vi får anpassa och hitta lösningar på egen hand för att lillen ska må så bra det går.

Ett problem som har funnits hela hans liv, är att han har så svårt för så mycket mat. Allt som är nytt och okänt går bort, och ibland känns det som om han lever på mackor utan pålägg och flingor med mjölk, eftersom han ofta verkligen inte kan äta det jag lagar. I helgen fick han i alla fall i sig ordentligt med mat, då jag prickade rätt med matlagningen, men oftast är det en kamp.

Eftersom han äter flingor med mjölk typ tre gånger om dagen, försöker vi hitta näringsrika alternativ till de sockerflingor som han föredrar. Vi gör en egen müsliblandning som är nyttigare än flera från affären, som han ska äta i första hand, och  sedan bara lägga till lite sockerflingor för smakens skull.

I går kväll lagade jag en granola, som förhoppningsvis kan ersätta Start. Min granola är full av nyttiga och proteinrika ingredienser, och om han accepterar den, kan jag känna mig mycket tryggare med att han äter flingor tre gånger om dagen, så nu håller vi tummarna för att den funkar! (Annars har jag två kilo supernyttig granola att trycka i mig.)

Sån jä-la rookie

Vi var i fritidshuset i helgen, och vädret var härligt. Det blåste dock rätt bra under gårdagen, så det kändes inte så varmt, fast solen är ju sitt allra mest effektiva så här års. Det borde en ju veta när en har uppnått dryga fyrtio år. Kan en tycka.

När vi åkte hem i bilen i går kände jag hur det sved när jag satt ner och började ana oråd. Under resans gång kände jag hur hela min hud stelnar till och hur jag upplever att det ligger grus i mina kläder. Vid hemkomst kontrollerar jag hur min bakdel tar sig i hallspegeln, och mycket riktigt, en halv dag i bikini har skapat illröda trianglar på röven och smärtar inte bara när jag sitter, utan bara av att jag hade mjuk spets på trosan. Ryggen är också röd tillsammans med lite utvalda fläckar på resten av kroppen.

Det blev till att sova på sidan i natt, med väldiga bestyr så fort jag skulle byta sovställning. Red cheeks – front and back…

Fult

Det är lustigt hur min uppfattning om folks utseende förändras i takt med att jag finner fina eller fula inre kvalitéer. En människa som jag tyckte såg rätt söt ut vid först mötet, när jag trodde att hon var en rejäl och positiv person, har nu blivit så anskrämligt ful i mina ögon, när jag har sett hur hon har manipulerat sin omgivning för att uppnå det hon vill. Jag har svårt att se på personen när hennes brunkräm ligger över ansiktsrynkorna och svävar nedanför hårfästet och de falska, målade läpparna glappar när hon pratar. Det gör mig illamående bara att se på henne. Obehagligt. Jag hoppas att jag slipper kontakt med dessa personer i framtiden.

Så blir det

Jag har fortfarande inte gått på en jobbintervju och inte fått jobbet. Med det sagt, så börjar jag på en ny arbetsplats efter sommarledigheten och det är en sådan enorm lättnad. Det kommer att bli ”stressigare” i det att jag kommer att ha ansvar för fler områden och jag måste vara mer förberedd och kommer att få efterarbete i högre grad, men jag tror att det kommer att bli jättekul och så mycket enklare när jag kommer att få vara en vanlig, glad medarbetare, och inte befinna mig under deras psykiska terror längre.

Jag har pratat med facket, som har lovat att hålla koll på arbetsplatsen i höst, för jag vill inte att någon annan stackare ska hamna i den grottiga skit som jag har behövt stå ut med. Chefens lojalitet gentemot den kollega som har fryst ut och mobbat flera av oss har just bevisats slutgiltigt. Tre av oss snälla kollegor har begärt förflyttning inom enheten till en frisk arbetsplats, och vi har fått ett tydligt nej. ”Det är inte så vi ska lösa detta”, har det bestämda svaret varit. Nu visar det sig att den som har mobbat (och sedan varit deltidssjukskriven för att jag äntligen, efter lång tid, sa ifrån) får flytta inom enheten. Kollegan kommer fortfarande ha chefens beskydd.

Två av mina fina kollegor är helt förstörda av alla turer och heltidssjukskrivna just nu. En kan inte ens tänka sig att kliva in på arbetsplatsen längre, utan har packat ihop sina saker och lämnat för alltid. En annan orkar inte ens tänka på framtiden, utan försöker bara få tillbaka självkänslan genom att ignorera jobbet.

Själv är jag trött och förbannad, men orkar köra på den sista tiden. Jag kommer att samla de snälla kollegorna för en middag hemma hos mig under nästa vecka. Jag vill visa min uppskattning för deras stöd under den jobbiga tiden samt få till en riktig avslutning.

Looking back

Att jag inte sa ifrån när min kloka kollega blev utfryst och mobbad. Att jag inte sa stopp när våra ungdomar blev kallt och felaktigt behandlade. Att jag inte larmade om vad som pågick. Att jag tillät dem behandla mig som om jag inte har kompetens och insikt i vad jag sysslar med. Att jag litade på dem så jävla länge, till och med när de hade visat upp hela sin hemska arsenal av förtryck och förakt. Att jag sa till för svagt när jag väl sa till. Att jag inte har varit tydligare med vad de egentligen gjort. Att ungdomarna fick genomgå så mycket som skadade dem. Att mina goda kollegor försvinner, kanske hade jag kunnat förhindra det om jag sett allt klart och tydligt tidigare.

Allt det ångrar jag.

Too late

Efter jobbet i dag ringde chefen upp mig. Hon frågade hur jag mår, vilket aldrig har skett tidigare trots att jag berättat om den utsatthet jag har känt i min arbetsgrupp. Hon verkade äntligen beredd att lyssna, nu när det är för sent. Jag var ärlig och berättade att jag tappat hoppet efter mötet i onsdags och inte tror att jag vill jobba kvar.

Hon verkade förvånad och frågade om jag börjat söka nytt jobb. Jag informerade henne om hur enkelt en person med min utbildning och erfarenhet fixar ett nytt jobb, och sa att jag har tagit de första stegen mot en ny tjänst. Hon verkade förvånad även över detta faktum, och jag undrar hur världsfrånvänd hon egentligen är.

Om jag inte skulle få den nya tjänsten, finns det i alla fall en chans att hon lyssnar nu när det är för sent.

Soppa

Två av mina kollegor har sjukskrivit sig i dag. Bossiga tanten är en klassisk psykopat som förutser händelser och agerar ett steg före, visar det sig, och nu har hon manipulerat fackfolk och chefer och det har gjort att vissa av mina kollegor framställts negativt (de som kritiserat henne öppet).

Bossiga tanten har utsett sig själv till lokalt skyddsombud, vilket strider mot stadgarna, vilka poängterar att skyddsombudet ska utses av kollegorna och att det är ett förtroendeuppdrag. Hon lyckades med detta genom att piffa sig till max inför mötet med fackombudet och sedan använda sin ”kvinnliga list”. Kärringen vet exakt hur hon ska charma folk som hon kan få ut något av, och hon vet precis hur hon ska trycka till folk hon vill göra osäkra.

Varför vill hon vara skyddsombud? För att få makt över kommunikationen med facket. Hon vill även ta över andra sysslor som ger henne inflytande och större kontaktyta gentemot chefen, för hon vet att hon egentligen inte duger till de sysslor hon är anställd för, och på detta sätt hoppas hon den typ av tjänst och den lön hon eftersträvar.

Chefen gjorde det klart i onsdags att det kommer att finnas två arbetsgrupper på mitt jobb, och antingen hamnar jag med Bossiga tanten eller med den deprimerade, ansvarslösa surisen som jag har fått jobba dubbelt för detta år. Det känns som en soppa, och min utväg är ett nytt jobb.

The stars are aligned

I onsdags hade vi ett fruktansvärt otrevligt möte, där den outbildade bossiga tanten ifrågasatte de utbildade kollegornas, inklusive mitt eget, arbete. Chefen var med och sa inte ett pip om det olämpliga i detta, utan lyssnade på mitt försvar under tystnad. Bossiga tanten får fritt kritisera, medan vad vi än säger analyseras och ifrågasätts av chefen. Dessutom visar det sig att nya chefen inte har någon koll alls på vad vår verksamhet behöver, och kommer att ställa orimliga krav på prestationer under kommande läsår.

Jag tappade hoppet helt om framtiden och kände intensivt att jag måste ifrån detta osunda ställe. Samtidigt hade chefen på det nya jobbet som jag skickade in ansökan till förra veckan sökt mig. Eftersom jag satt i möte och inte kunde svara hade hon skickat förslag om intervju redan dagen efter. Jag tackade ja, pådriven av frustrationen från mötet.

Jag gick till intervjun och tänkte att om det bara är en rimlig tjänst så kan jag ta det, eftersom jag så intensivt vill bort ifrån det jag måste fejsa just nu. Så visar det sig vara en fantastiskt lockande tjänst! Bättre än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag vill verkligen, verkligen ha det jobbet, och jag blev så fint mottagen på intervjun att det gjorde hela min dag. De ser min kompetens och det var tydligt att de vill ha mig.

Det var dock två intervjuer till inbokade, och jag hoppas med allt jag har att ingen av dem är bättre än jag. Jag kommer att få snabba besked utlovades det. Redan på onsdag nästa vecka får jag reda på om jag har ett nytt jobb.

Hoppas hoppas hoppas.

Jobbet igen

Jag har sökt ett nytt jobb, fast jag tror inte att jag vill ha det. Jag tänker att det i alla fall kan vara bra att kolla vad jobbet innebär och få lite träning i att gå på jobbintervju. Jag har gått på två jobbintervjuer i mitt liv och jag fick båda jobben. Min andra jobb av mer tillfällig karaktär har jag fått på andra sätt.

Den ena surisen har sagt upp sig, vilket innebär att den andra surisen inte kommer att ha någon stöttning i sina deprimerande, grävande tankar, och hen måste steppa upp ordentligt nu när hen inte får den backningen. Just nu är hen olidlig. Kollegan jobbar ingenting alls, och saboterar mötena med konstiga invändningar utan substans. Jag klarar inte av denna människa, men jag tar till mina allra bästa vänligheter för att dölja att jag får kräksmak i munnen av blotta åsynen av människan. Surisen som sagt upp sig jobbar knappt alls.

Bossiga tanten driver mig också till vansinne. Hennes uppenbara strategier för att skaffa sig själv fördelar och hennes sätt att fullständigt skita i helheten gör att jag snart ryker ur öronen. I dag fick jag fixa en massa saker för att hon skickade iväg ungdomar med löften om det ena och det andra (saker som jag sagt nej till när hon tog upp det med mig, men när pojkstackaren kommer och har blivit lovad av henne kan jag inte säga nej till honom). Hon babblar om ett ”möte” som hon måste hinna iväg till och lämnar mig med en massa praktiskt arbete på egen hand, och så visar det sig att hon nog ska på någon dejt egentligen. Herregud, vem gör så? Bokar dejt under arbetstid för att sedan se till att kollegor fixar det så att man kan komma iväg! Hon drog iväg i ett moln av parfym och med nymålade läppar och mitt förakt klistrat på ryggen.

Chefen är inkompetent. Min nya kollega har plötsligt vaknat upp till verkligheten och har börjat ifrågasätta hur det ser ut, och hen får nedslående besked av både den gamla och den nya chefen. De går dubbelt nu några månader, och det gör att de tillsammans hinner sabba dubbelt så mycket.

Jag har ju världens bästa jobb, men dessa människor gör det svårt att motivera sig att fortsätta. Om jag får det jobbet jag sökt kanske det finns en liten chans att jag passar på att komma iväg.

Vänkaos

Jag har en mycket klok vän med en enormt problemfylld dotter. Dottern hamnade i puberteten mycket tidigt, och har efter det hamnat i fel sällskap och har haft ett väldigt gränslöst beteende på många sätt. Som tolvåring började hon både röka och dricka, och nu som trettonåring har hon provat det mesta. Detta trots att hon är uppväxt i ett otroligt kärleksfullt och ordentligt hem, och hennes dåliga psykiska mående har aldrig sopats under mattan utan adresserats på rätt sätt från första början.

Sätt gränser! Lås in ungen! kan man tycka. Problemet är att varje gång föräldrarna visar ilska eller besvikelse över dotterns beteende, så försöker hon ta livet av sig, eller skär sig. Hon måste alltså behandlas med silkesvantar hela tiden, trots att hon fattar idiotiska beslut, och ljuger och tjatar och gör knäppa saker. Minsta lilla straff eller utskällning slutar med ordentliga självskador och enorm ångest.

I dag har de beslutat att flickan ska placeras på behandlingshem. Både föräldrar och dotter är överens om att detta steg måste tas. Jag kan inte förställa mig känslan när man som förälder måste fatta ett beslut som innebär att ens lilla barn måste flytta iväg till en institution och tas om hand av samhället. Det är min väns enda barn och hon känner sig kolossalt misslyckad, och jag lider med henne. Jag hoppas att detta steg visar sig vara bra för flickan och att min vän får tillbaka lite energi och sitt liv.